Det ringde nyss en man från E.on.
Han hävdade att mitt telefonnummer skulle tillhöra en Ann-Sofie.
Min säkerhet över att jag inte var denna Ann-Sofie, jag kände mig inte särskilt kvinnlig alls, gjorde att jag avstyrde samtalet.
Men sen började jag fundera, som jag så ofta gör.
Jämställdhet.
Genus.
Könsroller.
Debatterna går livliga, både i TV, tidningar och på internet. För att inte tala om på arbetsplatser och i gemene mans (kvinnas?) vardagsrum.
På Facebook vandrar just nu en grupp som benämns ”Vi som tycker män ska vara män och inte bete sig som kärringar”.
Vis av erfarenhet frågar jag mig då: Vad är en man?
Vad är en kärring?
Vem är vem?
Enligt gängse könsroller, de klassiska, som våra mor- och farföräldrar, troligtvis våra föräldrar och sannolikt en hel del i vår generation lever i så är jag inte man.
Jag tvättar kläder, jag snusar, jag lagar mat, jag kör bilen, jag stryker, jag dricker öl, jag städar, jag tittar på fotboll, jag gråter, jag fiser och rapar.
Förstår ni var jag vill komma?
Jag är en social hermafrodit – som så många andra män faktiskt är.
Men jag sminkar mig inte och jag bär heller inte kjol.
Jag ger min dotter dockor och prinsesskläder. Hon har en rosa cykel och blommiga stövlar.
Ger jag då henne en skev könsuppfattning?
Kommer hon då, som de arga feminististerna menar, att för all framtid vara låst vid spisen och föda barn?
Skitsnack.
Fakta är att det är skillnad på kvinnor och män. Därför passar vi så bra ihop.
X-models med Efva Attling konstaterade att vi passar med varsin del, som ett pusselspel. Underbar lyrik.
Vi har fysiska skillnader, men i vårt samhälle är det av underordnad betydelse. Vill jag ha en vildsvinsstek så tar jag bilen till affären för att inhandla en sådan, jag behöver inte löpa genom skog och mark för att, medels spjut och mankraft, själv avliva grisen.
Tvättmaskinen gör också att fruarna inte behöver släpa ner karlarnas bromsspår till sjön för en dags arbete.
Kvinnor är i mångt och mycket lika idrottsintresserade som män.
Män gillar ofta i lika stor utsträckning att laga mat.
Få av oss njuter av att städa och tvätta.
Så varför lever vi kvar i dessa könsroller?
Jag vet inte.
Vi borde inte göra det.
Diskussionerna angående manlig och kvinnlig idrott är också ett hett ämne.
Jag undrar varför man aldrig får höra att det är tråkigare att se kvinnligt höjdhopp, för de inte hoppar lika högt som männen. Samtidigt som man ofta får höra att damfotboll är så tråkig, för de spelar sämre än herrarna. Varför ska man se skillnader emellan könen i lagidrotter, när man tydligen inte gör det i individuella idrotter? Media lyfter ofta fram kvinnliga idrottare, som sysslar med individuella idrotter, Annika Sörenstam, Helena Jonsson med flera. Samtidigt lägger man utan problem rapportering från damallsvenskan i fotboll och andra rikstäckande lagidrottsserier åt sidan och skriver istället något uppslag eller två extra om herrallsvenskan.
Jag gillar dock damfotboll också. Jag vill inte säga att de spelar sämre än herrarna. Dock spelar de på ett annat sätt. Men återigen: Fysiska förutsättningar vi inte kan rå över.
Å andra sidan fungerar detta fenomen också med Stockholmslagen i fotboll.
Rapporteringen från Superettan handlar inte om att IFK Norrköping toppar tabellen, utan om att det har börjat så illa för Hammarby.
Hur kul kan det vara för en kvinna att bli kvoterad in i en styrelse. Att bli invald för att hon inte är man, istället för att bli invald för sin kompetens.
Skrämmande.
Jag hoppas att ni missförstår mig rätt.
Jag har under min uppväxt, som för övrigt varit en mycket bra uppväxt, levt med en målbild att bli en ”Svensson”.
Jag trivs med att vara far i en kärnfamilj.
Gift, villa, Volvo, snart 2 barn.
Och grilla! - det är min form av manlighet.
Jag har inte en kvinna i varje hamn.
Jag kan inte snickra ett hus.
Kan inte ens svetsa.
Jag har aldrig slagit en kvinna. (Ingen man heller för den delen)
Men jag är ingen Ann-Sofie.
Jag skurar golv, lagar mat och leker med min dotter.
Jag klipper gräs, spikar kabel och sätter upp hyllor.
Jag är man.
Och förbannat stolt över det.
