Reflektion

Inte den sortens reflektion som innebär att en ljusstråle vänder tillbaka i en speglad yta.
Det handlar om den sortens reflektion som innebär eftertanke.
Man skulle kunna kalla det en kovändning i mitt huvud.

Som ett led i utbildningen jag just nu genomgår, så ska vi reflektera, både tankemässigt, muntligt och skriftligt, över det vi (jag) gör.
Hela tiden.
Visserligen tänker jag mycket. Funderar.
Men det är väldigt sällan jag tänker så mycket på vad jag tänker på, om ni förstår vad jag menar?
I vilket fall är det en rolig utbildning.
Skönt gäng.
Bra stämning.
En sjujävla energi!
Två veckor kvar tills nästa kurstillfälle.

Påsk närmar sig med stormsteg. Denna högtid spenderar jag innanför Coops vackra blå väggar.
14-22.30 både fredag, lördag och söndag.
Alla är hjärtligt välkomna att hälsa på.

Det är inte bara påsken som närmar sig. Våren också.
(Jag fick till och med sommarkänslor häromdagen. Fem plusgrader och spöregn.)
Som ett led i vårförberedelserna lockade vi ut lite trädgårdshjälp i förra veckan (lockbetet var att vi bjöd på mat som de hade med sig).
Trädbeskärning påbörjades. Och avslutades.
Det behövde tas bort en hel del. Två överfulla släp har idag transporterats till returpunkten.

Fick höra historia av vår Fantom som jag tänkte återberätta. Jag kortar ner den något dock.
Det handlar om när våra hus byggdes.
När bygglov söktes på 60-talet så fick de avslag (de = Fantomen och hans syster, som byggde varsitt hus). Avslaget berodde på att kommunen tyckte att husen låg för högt i förhållande till grannhusen. (Det rörde sig om att grunden skulle läggas 15 cm högre).
En Fantom ger sig inte. Överklagan.
Efter mycket om och men så gick det igenom.
Detta gör att dessa hus aldrig har haft problem med översvämningar. De andra grannarna däremot länspumpar för fullt i detta nu.
15 cm är mer än man tror. (Varsågod Mats, jag bjuder på den...kommentera fritt).

Ledig dag innebär inte bara blogguppdatering, förutom de ovan nämnda kärrorna med trädklipp så ska det städas, bäddas, tvättas, handlas och mentalt Champions League-förberedas.
Arsenal-Barcelona ikväll. Kan absolut bli sevärt.

Tror fanimej att jag ska våga mig på en revanschmatch i memory också.

Förra veckan hade jag behov av hel bil (Volvon strulade något) för resa till Stockholm och senare behov av dragkrok för transport av trädgårdsavfall.
Därvid gjordes en överenskommelse med min syster avseende bilbyte då hon vid tillfället körde omkring i mormors silverpärla.
Det ska jag göra oftare!
Jag hade glömt innebandyklubban i bilen, därav åkte jag i måndags förbi för att hämta den, problem uppstod då jag trodde det var fel fordon jag öppnat.
Jag har numer en väldigt ren och fin bil.
Skräp slängt.
Invändigt dammsugen och rengjord.
Tack syster!
Ibland tycker jag om dig mer än vanligt.

11,3 millimeter

Man bör undvika främmande ord om man har en adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Denna frasen uttalades av dåvarande stadsrådet Gunnar Sträng i mitten av förra seklet.
Han hade rätt redan då.
Idag ska jag inte överösa er med min språksvada. Ni kan behöva en paus ifrån det.
Men lyssna, och smaka, på det en gång till:
En adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Jag blir nästan lite upphetsad.

Nåväl.
Om ni har något sånär koll på tid och datum så märker ni att detta alster publiceras på tisdagen. Inte, som planen ursprungligen utformades, på onsdagen.
Anledningen till detta är jag ska vecklas ut i Solna. En lightvariant av ”Bra Chefer” som Coop, påhittigt nog, döpt till ”Utvecklingsgruppen”. Jag återkommer inte till hemmets ljuva trevnad förrän på torsdag kväll.
Har ni fortfarande skaplig koll på tid och datum så förstår ni att onsdagen då passerat, varvid uppdatering på onsdag omöjliggörs.

Nej.
Jag kan inte hålla emot svadan. Det är för mycket nu.

Min fru läser till lärare, vilket jag anser är ett synnerligen viktigt yrke. Men jag är rädd.
Förskräckt och oroad, då jag vid upprepade tillfällen fått läsa igenom uppsatser som skrivits av hennes studiekamrater. Vi pratar alltså om vuxna högskolestudenter på lärarprogrammet. Vi pratar om människor som ska lära våra, mina och dina, barn att läsa och skriva. Vi pratar om personer med ansvar för vår framtida utveckling.
De kan inte skriva!
Inte alls.
Jag har läst hela sidor utan en enda kommatering.
Jag har läst internetspråk och ”smileys” i akademiska texter.
Jag har läst särskrivna ord jag inte ens trodde kunde särskrivas.
Jag har slitit mitt hår och gråtit floder.
Men det är inte det värsta.
Det värsta är att den examinerande läraren, alltså den befintliga läraren som lär lärarstudenter att bli lärda lärare, med berått mod ignorerar nämnda brist på kunskap.
Skämmes tamejfan!
Det borde vara kriminellt!
Enligt utsago försvarar läraren det med att ”det är inte hur man skriver som är det viktiga, det är vad man skriver och vilken kunskap man har.”
Kan man inte skriva vet man inte vad man skriver, samtidigt som det i de flesta fall visar fruktansvärd okunskap.
Ett fel är ett fel är ett fel!

Jag kräver inte alla ska kunna, vilja, eller ens bry sig om att skriva korrekt. (Trots det fortsätter jag kämpa för att alla ska kunna, även om de inte vill eller bryr sig).
Däremot kräver jag, i rimlighetens namn, att en lärare ska kunna skriva.

Irritationen börjar ta överhanden, så jag byter ämne här.

Jag fick storstryk häromdagen.
Jag blev utklassad. Förnedrad.
I memory.
Av min fyraåriga dotter.

Jag tänkte, i mitt stilla faderssinne, hjälpa henne lite. Låta henne vinna. Lite diskret peka på vilka bilder hon skulle vända på. Man ska vara snäll mot barn har jag lärt mig, även om aktionen i just detta fall kanske kan klassas som ”curlingföräldraskap”.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag gjorde dock precis som jag tänkt. Pekade och visade.
Det är här förnedringen kommer in.
Hon rättar mig, vänder på brickan bredvid den jag pekar på och fångar in sitt par. Detta upprepas och går så långt att, mot slutet av spelet när hennes hög med likadana bilder är dubbelt så stor som min, dottern istället visar mig vilka brickor jag ska vända på.

Hur många vuxenpoäng är senilitet?

När vi ändå pratar barn, så var vi på en första undersökning idag. Ett tidigt ultraljud för att se om allt stod rätt till.
Jag tror att vi såg ganska fåniga ut med våra leenden när vi såg den grumliga svartvita pricken pulsera där på den lika grumliga skärmen.
11,3 millimeter. Det är jättelitet.
Tänk hur litet hjärtat är då.

Bara så ni vet, så tänker jag fortsätta ha det leendet ett bra tag framöver.
Och jag skiter fullständigt i hur fånig jag kanske ser ut!

219 miljoner

Så många kronor är Lottos drömvinst på, såtillvida inte någon lyckats vinna den ikväll.
För tre veckor sedan vann en herre från västsverige 67 miljoner på V75.
Detta får mig, som har ett sjukt, ibland skadligt, intresse av siffror att osökt tänka på statistik.
Chansen att vinna denna drömvinst är 1 på 336 miljoner. I och med att du måste lämna in minst två rader på samma kupong så försvårar det matematiken en aning, men du skulle behöva satsa drygt 1.000.000.000 (en miljard - ungefär en C. Ronaldo) för att vara säker på att vinna.
Det är inga jättebra odds.

V75 blir lite "lättare".
Om vi utgår från att det är 10 hästar i varje lopp så blir antalet rader 10^7=10.000.000
Där kostar varje rad 50 öre, vilket innebär att du bara behöver avvara cirka 5 miljoner av dina ihopknegade stålar för att vara säker på 7 rätt.
Å andra sidan så är det ju inte alltid, väldigt sällan faktiskt, som 7 rätt ger mer än dessa 5 miljoner.
Så jag avvaktar med att tömma spargrisen.

På tal om statistik.
En frisk man levererar cirka 250 miljoner spermier i en ejakulation.
En, i vissa fall någon eller några till, av dessa befruktar ägget som leder till ett barn.
På så sätt är vi alla som kan läsa detta vinnare. (Inte lottovinnare, men V75-vinnare flera gånger om.)

Det är, om allt går som det ska denna gången, dags för en vinnare till att presenteras nästa vinter (risken finns ju att denna vinter fortsätter ända till nästa vinter, men ni förstår vad jag menar.)
Roligt.
Oroligt.
Otroligt nervöst.
Väldigt färskt, men med tanke på det stödet som vi fick sist, som var till stor hjälp (Tack igen!), så har vi inte sett någon anledning att hemlighålla någonting.

Tvåbarnsfar.
Det, med hänvisning till tidigare post, är vuxet.

Nummer 1, som i detta nu inte vill sova, börjar också bli vuxen, så femåring hon snart är.
De senaste favoritmeningarna är:
"Det ska vi nog bli två om", "Vänta du bara", samt "Då vill jag bo någon annanstans"
Men även:
"Mina föräldrar är världens bästa" och "Jag älskar dig pappa"
Vilket gör att jag smälter och blir den där mjuka, han-gör-allt-jag-säger-pappan.

På tal om att vara mjuk och till lags, så var jag i det närmaste utsatt för ett myteriförsök på jobbet i veckan.
Under de två första veckorna i maj så har all förbutikspersonal sökt semester (alla har inte sökt två hela veckor, men ett antal dagar under perioden).
Vid första anblick så kunde ett par av dessa ansökningar ej beviljas. Det gick inte att pussla ihop.
Men jag har inte bara ett sjukligt, ibland skadligt, intresse i siffror.
Detta gäller också mitt behov av att göra människor nöjda. (Kanske därav mitt yrkesval)
Det gick att pussla ihop.
Så åk ni på era kryssningar, suparresor eller charters och må bra, så stannar vi andra här hemma och jobbar röven av oss.
Vi har nämligen fullt upp med att sälja påsk godis, tortilla chips, äppel juice, kaffebröd från "Fika platsen" och styck glassar.
All rengöringen är tyvärr slutsåld.

Som tur är blev jag själv räddad häromdagen från att bjudas ut till försäljning.
Det rörde sig givetvis om "Herr Toffel".

All rengöring 39,90:-

Jag är språkbög. Det vet ni om, därav rubriken som är hämtad från en skylt på Coop Forum för ett par veckor sedan.
Men idag ska det inte handla om det.
Det ska handla om ålder.

Hur blir man vuxen?
När är man vuxen?

Jag är gammal.

Gårdagen tillbringades på Elmiamässan i Jönköping för kickoff i Coops anda, döpt till "På Rätt Kurs".
Trevlig tillställning. Jag tyckte det var väldigt god mat, men har hört att det lämnades sämre recensioner från mina kollegor. Konstigt.

Jan Bylund var konferencier och körde dessutom en ståuppakt. Den mannen är ett unikum i branchen. En klass för sig. (Även om jag antar att det finns skilda åsikter där också.)

Musikunderhållningen hölls av de eminenta ”Smalare än Thord” och Orup.
Just Orup får mig att inse att jag är gammal.
Jag kan ju inte påstå att den mannens ansikte på inbjudan fick det att pirra särskilt mycket. Dock kan jag inte längre förneka mig själv.
Jag fann mig själv med att dras med, och sjunga med (läs: omusikaliskt skrålande), i samtliga hans låtar, allt från "Jagad av vargar", till "Stockholm har blivit kallt".
När han sedan, efter publikönskemål, slog an tonen till "När vi gräver guld i USA" så tror jag att jag fick en liten orgasm.
Det var 16 år sedan Fotbolls-VM i USA. Jag var således 12 år gammal.
Tolv år!
Och ändå känner jag mig inte mycket äldre idag.

En fråga som vi skulle ta med oss i vårt arbete var: Vad är skillnaden som gör skillnaden?

Samma sak bör ju troligtvis gälla ålder.
Vad är det som gör att jag, snart 28, enligt den vetenskapliga sajten vuxenpoäng.com, bör vara 57?

Sandy Thom sjunger ”I wish I was a punkrocker”.
Jag är beredd att hålla med, förutom att jag inte förstår det faktum att man vill bulta in metallbitar i huvudet.
Jag kanske är född för sent.

Jag gillar att dricka mitt kaffe svart, vilket medför en mild form av frossa, obehaglig sådan, när jag sätter fötterna innanför tröskeln till ett av dessa ”Coffeehouses”.
Man riktigt kan se smärtan i cafébiträdets ögon (eller baristan eller javakonsulenten eller vad denna nu vill kallas) när en sådan beställning tas emot.
När jag sedan sitter och dricker min kopp kaffe läser jag igenom menyn (som täcker en hel vägg).
Där finns sju olika sorters latte. Från vanillalatte till snickerslatte.
Ett antal olika mocchas
Cappuchino i massa olika smaker.
Single, double och en massa andra espressos
Där finns steamed coffee, iced coffee, kaffedrinkar i termos, på ett ungefär 79 olika tesorter, hot chocolate, iste och massa nyttiga smoothies.
Ingenstans ser jag vanligt svart kaffe, så jag behöver läsa allt en gång till för att hitta det.
”Gevalia traktörkaffe”.
Och jag är någorlunda nöjd.
Jag ska inte ta upp frågan på nästa PRO-träff. Jag lovar.

Också lördagkvällar är jag gammal.
Jag jobbar var fjärde lördag till klockan halv elva. Det är ganska sent, åtminstone om är gammal.
Mina yngre kollegor laddar vid stängning för att dra vidare mot stadens krogar.
Jag laddar för att hålla mig vaken i bilen hem för att sedan kliva i ett par mjukisbyxor och sjunka ner i ett soffhörn.
På vägen hem så korsas min väg av människor, plakata efter förfest, med endast ett lager kläder i -18 grader.
Jag har också varit där.
Numer väljer jag ölsort beroende på hur god den är och hur väl den passar till maten.
Inte efter pris eller akolholhalt.
Frågan är när jag blev vuxen?
Är jag vuxen?
Jag kan vara förbannat barnslig, så jag kanske bara är gammal.

Fast jag är, trots allt, inte så gammal att jag blir glad över att se Enok och Vera, 99, veckohandla sin kundvagn för 1.277:- och i gemensam ansträngning ska se ”om vi har det i småpengar” och tömmer ut sina plånböcker över hela kassabandet.

Gunde Svan hade missat att det varit jordbävning på Haiti, däremot tror jag ingen har missat att det varit kallt i Sverige i år. På Vikbolandet också.
Inga jättestora problem, förutom att vår lilla Ford Fiesta inte velat starta, så Italiensåld den är från början. (Finns ingen stolsvärme i den heller)
Något som däremot var stort var elräkningen. Dubbelt upp mot annars.
Som tur är så är jag så oerhört välbetald, så det i sig innebar inga problem, men visst kunde man ha roligare för de pengarna.
Jag föreslog att vi skulle gå omkring hemma i HellyHansen, filttofflor samt duntäcken, frysa som hundar och dricka varm O'boy hela vintern. (Vi skulle få väldigt mycket O'boy för samma summa.)
Det alternativet föll inte väl ut i den demokratiska röstningen. Istället inhandlades ytterligare ett element och jag knallar runt i kalsonger och svettas.
Frun vill ändå att vi ska elda mera.
Antingen är hon väldigt frusen, eller så vill hon att jag ska ta av mig ännu mer...

Frågan om ålder och vuxenhet kvarstår.
Var jag inte väldigt vuxen som 12-åring under fotbolls-VM 1994? Jag följde allt och antecknade all statistik jag kom åt. Jag minns det mesta än idag.
Eller var jag bara en ensam nörd?

Troligtvis är jag vuxen nu.
Jag är gift, har barn, Volvo, villa.
Banklån.
Jag kan ha kostym utan att tycka det är pinsamt.
Så jag tror jag är vuxen.
Däremot är jag kanske inte så gammal. Jag har ju kvar samma skäggväxt som 1994.
När jag var 12 år.

På rätt kurs

Tillfälligt avbrott på grund av KickOff.
Jag transporterar mig till Jönköping.

Den något försenade onsdagskrönikan kommer.
Planeringen är att den kommer att handla om att bli vuxen.

Klarar jag av att hålla mig vuxen ikväll så står den planeringen fast.

Gyllene tider

Det är över nu.
Det är verkligen över nu.

2 år till London.
4 år till Sochi (som jag inte vet så mycket om, förutom att det ligger någonstans i Ryssland och tydligen är känt som en badort där alla ryska presidenter har, eller har haft sina sommarhus.)
Det känns tomt.

Nätterna känns ensamma med bara det dova ljudet av sömn.
Ingen curling, inga skidor, no flowers, no wedding-dress.

Livet är på alla sätt en fest, med ett plus som extra plus.
Vi har börjat på, vad jag tror kan vara, fjortonde vändan av Vänner (vi kan snart varenda replik ur de 10 säsongerna.)
Det känns ändå tomt.
Frun är glad dock.

Frågan är hur glada alla, vill minnas att det var åtta stycken, fjärdeplacerade svenska olympier känner sig?
Jag har ingen aning, men jag vill, med ”den evige fyran” Sven Nylander i minne, säga till damkronorna, Maria PH, ACO och de andra: Don't do drugs!!

Men som seden säger: ”I brist på egna framgångar, får man söka tröst i andras motgångar.”
Det är inte så svårt när man jobbar som jag gör.
Fascinerande hur människors liv närapå slås i spillror av att få betala två och femtio för mycket för en olivmortadella eller en rökt ost.
Eller att man, en lördagkväll i februari, då det dessutom är full snöstorm, sätter sig i bilen och åker dryga 2 mil till Coop Forum för att hämta den, för fyrtiotvå kronor och nittio öre, inköpta men kvarglömda burken honung.
Jag antar att den honungen var väldigt viktig för en lyckad helg.

Det jag ändå gillar bäst är de människor som med ett positivt tänkande, alternativt minde vetande, ser glädjen i den lilla icke-motgången.
Häromdagen lämnade en kund in några Kenorader till mig, varvid han glatt påpekade att han var nära storvinsten ett par dagar innan. Han hade 7 rätt av 11.
Jag ska inte rabbla matematik, statistik eller någon annan form av lögn.
Men 7 av 11 är inte nära.
Det är inte ens nästan nära.
Såtillvida vår vän inte klassar ett par skrynkliga, men skattefria, hundralappar som storvinst.
Jag dömer ingen.

För övrigt alltid mycket underhållande när en kund vill ha ”En grov svart stock”.
En sån person får aldrig sluta snusa!

Människor har rutiner. Kunder är människor. Således har kunder också rutiner.
Fredagsfamiljen är sådana kunder, eller människor, eller möjligtvis både och.
Tre syskon, varav två systrar, i dryga övre medelåldern, handlar alltid på fredagkvällar mellan 20-22. Ibland funderar jag på om de verkligen finns på riktigt.
De två första som handlat färdigt sätter sig utanför restaurangen och äter varsin glass medan de väntar på syskon nummer tre. (Ordningsföljden dem emellan varierar även om det oftast är brodern som är sist ut).

Gjorde för ett par år sedan det fatala misstaget att fälla följande kommentar till en av damerna i sällskapet: ”Ja, nu märker jag att jag jobbar många fredagkvällar, eftersom vi träffas så ofta.”
Efter det så handlade de på torsdagkvällarna i några månader.
Nu är emellertid ordningen återställd. Om det beror på att deras liv fallerade med detta rutinbyte, på att jag inte jobbar särdeles många fredagkvällar länge, eller helt enkelt det faktum att jag jobbar minst varannan torsdagkväll låter jag bero.
De är där de ska vara. Hoppas jag. Det återstår att se då jag faktiskt ska jobba på fredagkväll istället för vår stormarknadschef som gav upp snön och rymde till Kanarieöarna idag.


Jag är inte avundsjuk på värmen.


Några andra kunder som har rutiner är detta perfekta exempel på kulturtanter (tyvärr minus kulturen).
Varje vecka spatserar de in i stormarknaden, går fram till bankomaten där de genomför ett uttag av varsin 500-kronorssedel.
Denna sedel används sedermera för att inhandla varsin TIA-lott. (Ibland känner de för att vara lite ”wild and crazy”, så då oroar de kroppen med att dessutom köpa en Femmanlott.)

Sochi heter tydligen Sotji på svenska, men jag tycker ändå att det låter underligt att en badort som stå som värd för ett vinter-OS.

Sommar-OS hålls däremot i ett regnigt och kallt London.

Och det är några minuter närmare nu...

Tillsvidare ser jag fram emot att döva abstinensen med Vasaloppet på söndag.
Det enda långloppet där det SKA vara masstart.