Moving on

Karriären går vidare.
Jag överger Kina.

Förra inlägget blev det sista i denna bloggen.
(Eller det här blir det sista, men det räknas ju liksom inte)

För att fortsätta njuta bör ni fortsättningsvis knappa in en annan adress i det där fältet här ovanför.
Nämligen: http://signeratarvendal.blogg.se

Ni får stå ut med lite reklam (jag får inget betalt), men ni slipper troligtvis oläsbara kommentarer.

Väl mött!

Respekt...eller?

Kalla mig blåögd. Naiv. Vad ni vill.
Kanske, mest troligt, är det en svaghet. Kanske inte.

På sextiotalet utspelades ”fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras (de senare medverkar i årets VM) efter att Honduras fått stryk i VM-kvalet.
Länderna började alltså kriga på riktigt efter en fotbollsmatch.

Jugoslavien var avstängda från alla idrottsevenemang under åren med inbördeskrig, Sydafrika (värdar för årets VM) var också uteslutna under många år på grund av sin apartheidpolitik.

Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel härförleden skapade ett stort rabalder.

Lik förbannat vill jag tro att idrott förbrödrar och egentligen inte har ett skit med politik att göra.

Många miljoner bojkottade OS i Kina 2008.
Givetvis kan jag förstå dem.
Men varför ska en idrottsutövare, som satsat tid, svett och pengar på att träna inför det som ska bli det största i hans eller hennes liv, ett mästerskap, låta bli att tävla bara för att inkompetenta politiker inte kan hålla sams?

Det finns säkert idrottare som utövar sin sport p.g.a. politiska eller religiösa ideologier, men de är få. Huvudparten gör det för att de tycker det är roligt.

Tänk om det kunde smitta av sig på världsledare.

Jag menar inte med det här att jag tror att Israel och Palestina kommer åka ner till Sydafrika, ställa sig på Ellis Park i Johannesburg och unisont stämma in i We Shall Overcome ackompanjerade av vuvuzelas.
Men det är inte fotbollens, eller någon annan idrotts fel, att världen ser ut som den gör.

USA's målvakter gick fram och tröstade den engelske målvakten Robert Green efter hans misstag i matchen mellan dessa länder.

Nigerias målvakt Vincent Enyeama tackade Gud efter förlusten! mot Argentina.
Det är ändå någonstans respekt.

Fotboll kan förbrödra – man talar samma språk.

Å andra sidan har tre nordkoreanska spelare försvunnit från VM-lägret...

Eller förlåt. Inte Nordkorea. Demokratiska folkrepubliken Korea.
Jag behöver någon som förklarar för mig hur ett land med en "evig president" kan kallas för demokratiskt.

FIFA World Cup 2010 part 1

Första dagarna av VM snart färdigspelade.
Man av visdom sade mig att det då är dags för ett inlägg gällande detta evenemang.
Så här nedan följer detsamma.

Världen samlar sig i vrede och hat emot dessa förlängda cykeltutor utan tuta som kallas vuvuzela.
Jag kan ärligt säga er att det inte stör mig nämnvärt där jag sitter lugnt tillbakalutad i min fåtölj, hade jag varit på plats så hade det givetvis varit en annan sak.
Då stör jag mig mer på Glenn Strömberg.
Ja. Mannen. Myten. Ikonen Glenn Strömberg.
Han levererar inte längre, inte som förr.
Det skulle visserligen kunna vara så att jag själv utvecklat ett enormt taktiskt sinne genom alla dessa FM-nätter och därför inte tycker att han tillför någonting.
Men jag tror inte det.
Försök att räkna antalet gånger den goa göteborgaren nämner att "de har för långt mellan lagdelarna" eller "ytan mellan mittfält och försvar", alternativt "mellan ytterback och innerback".

Däremot gillar jag Jens Fjällström.

Behållningen så här långt är givetvis Tyskland. Miroslav Kloses 2-0 fick mig att drömma mig tillbaka till den underbara sommaren 1994 och Kennet Anderssons kvittering till 2-2, efter Roland Nilssons 25-metersinlägg, i kvartsfinalsförlängningen mot Rumänien.
(Tyvärr förstördes helheltsintrycket av Tysklands match av en riktigt dålig domare. Cahills utvisning...varför??)

Tyskland eller Spanien tar nog hem hela skiten.
Även om jag givetvis hoppas lite mer på England, dels genom det osunda förhållandet till Premier League (Viasat i höst), men också på det inpräntade agget emot siestaspanjorer och fjollitalienare.

Var det någon mer än jag som inte blev förvånad över att Lasse Lagos valde en defensiv balans från start?

Varning för Asien också. Sydkorea, med Ji Sung Park i täten, trummade på rejält mot de grekiska monumenten och japaner, japaner, japaner segrade mot Eto'o och gänget.
De kommer inte att vinna, men roligt kan det bli.

Masade mig tidigt som satan i morse, var på jobbet strax innan 6. (Ord. arbetstid 7.45-16)
Anledningen var att jobba utav bara helvete för att kunna hinna klart till 13.30 då Holland och Danmark ställde upp för batalj.
Hur det gick?
Jag lämnade jobbet klockan 17.15...

Italien-Paraguay ikväll. Paraguay är underskattade.

Kommer för övrigt att leta efter ett alternativt ställe att förlägga min blogg. Börjar tröttna enorm på dessa jävla kinestecken i kommentarerna hela tiden.
Ny adress meddelas i detta forum när det administrativa är gjort.

Fast man vet ju aldrig vad Brasilien hittar på.

Och den hittills bästa domaren var Uzbeken i premiärmatchen, jag minns dock inte hans namn, men han är bara 32 år.
Troligtvis vågar inte FIFA ge en så pass ung domare en VM-final, men det vore tufft.

"Sverige förr i tiden"

Dagar blev till veckor, men inte till år.
Tur är väl det, för enligt mer eller mindre subtila kommentarer så har jag varit saknad.

Jag har bara haft lite annat för mig. Vecklats ut och sådär.
Examen, eller vad man vill kalla det, i tisdags.
Föredrag om ”Jag AB” inför bland andra Coops kedjeledning.
Lite nervöst först, men sedan gick det bra. Hade gärna fortsätt att babbla en stund till, men tiden som var satt var fem minuter, så jag fick snällt stiga åt sidan för att lämna plats åt nästa talare.
Så nu har jag vad som, i teorin, behövs för att bli en bra ledare.
Så dä så!

Något annat som händer är att det ska vara ett hajpat bröllop den 19 juni.
Med all respekt för min kurs- och rumskamrat Fredrik som också ingår i det äkta ståndet under denna sommardag (han bokade först), så tänkte jag faktiskt främst på det som i folkmun underligt nog kommit att kallas ”Kungabröllop”. Alltså prinsessbröllopet.
(Gifter man sig med en kung, så blir man drottning. Gifter man sig med en drottning så blir man prins.)
Det är mycket för och emot vårt monarki i media just nu.
Jag tänker inte ta fullständig ställning här och nu, men nog fan är valspråket ”För Sverige i tiden” lite missvisande.

Daniel Westling från Ockelbo fick kamma sig, slänga kepsen, öva på att knyta slips och tala fint. Därefter tvingades han sluta sitt jobb (Kungen gav honom sparken helt enkelt).
Detta för att han, 35 år gammal, skulle kunna fråga chans på tjejen.
Nu kommer han snart att få titeln ”Hans Kungliga Höghet”, som om det skulle generera mer respekt än som VD för ett framgångsrikt företag. Jag är skeptisk.
Det räckte förresten inte med det ovanstående. Först måste brudens far ge sin tillåtelse, därefter måste Riksdagen godkänna ett giftermål.
För mig och frun räckte det med att vi inte var släkt.

Lite småkul är det också att kungen fick extra skattepengar för att finansiera bröllopet, vilket enligt många inte var någon stor sak. Han betalade ju största delen själv.
Med vilka pengar? Inte skattepengar?
Han kanske kör lite tunnelbana som extraknäck?

Sen är det ju också så synd om prinsessan Madeleine.
Hon blev bedragen och dumpad.
Jaha?
Det händer väl, eller har hänt, de flesta. Mig med.
Inte fan kunde jag ta ”time-out”, åka till New York, shoppa svindyra märkeskläder på medborgarnas bekostnad och ta en mocchachino i en plyschfåtölj på något pittoreskt tavelliknande kafé på Manhattan, eller åka till Rivieran och supa mig redlös på färgglada drinkar i 30 plusgrader.
Jag fick släpa mitt blekfeta arsle till jobbet och göra rätt för mig ändå.
Visst är det synd om henne om det är så att snubben bankade på en norsk handbollstjej i halvtid, men för fan; ta dig samman kvinna. Du är 28 år gammal!
Men pappa gav lite ledigt.

Carl-Philip dumpade överklasstjejen för en utvikningsbrud. Det är i alla fall lite modernt??
Men inte ”För Sverige i tiden”. Inte enligt Calle-Gurra.

Victoria och Daniel vill ha ”många barn”.
Hon är 33.
Dags att slänga gummit?

Eller de kanske har livvakter som säger till när det är dags att dra ur?

Fast hon måste väl kanske flytta hemifrån först.

Som sagt, jag tar inte ställning och jag är inte bitter.
Jag är förbannat glad att jag inte är kunglig.
Visserligen är det trevligt med pengar, men pengar är inte allt (Nej, jag är inte kommunist heller).
Jag vill inte, men jag vill kunna, röka en cigarett utan att bli fördömd utav svenska folket.
Jag vill kunna gifta mig utan att först behöva be en fader om dotterns hand. (Har jag redan gjort).

Hade min fru velat bli överlämnad av sin pappa vid bröllopet så nog fan hade hon fått det. Det hade inte betytt att hon blev min livegna.

Jag blir bara så trött på amatörer som diskuterar i all evighet om småsaker.


Vill avsluta med, på förekommen anledning, att säga att jag kommer fortsätta att uppdatera på onsdagar, men att jag också kommer försöka göra mer inlägg emellan.
När tanken dyker upp, så att säga.

Och givetvis, sist och faktiskt också minst, så vill jag önska lilla Albin välkommen till världen.
(Hans föräldrar har redan fått massa grattis, både av mig och andra, så jag utelämnar dem just nu)

Karlslokar och kärringdjävlar

Det ringde nyss en man från E.on.
Han hävdade att mitt telefonnummer skulle tillhöra en Ann-Sofie.
Min säkerhet över att jag inte var denna Ann-Sofie, jag kände mig inte särskilt kvinnlig alls, gjorde att jag avstyrde samtalet.
Men sen började jag fundera, som jag så ofta gör.

Jämställdhet.
Genus.
Könsroller.
Debatterna går livliga, både i TV, tidningar och på internet. För att inte tala om på arbetsplatser och i gemene mans (kvinnas?) vardagsrum.

På Facebook vandrar just nu en grupp som benämns ”Vi som tycker män ska vara män och inte bete sig som kärringar”.
Vis av erfarenhet frågar jag mig då: Vad är en man?
Vad är en kärring?
Vem är vem?

Enligt gängse könsroller, de klassiska, som våra mor- och farföräldrar, troligtvis våra föräldrar och sannolikt en hel del i vår generation lever i så är jag inte man.
Jag tvättar kläder, jag snusar, jag lagar mat, jag kör bilen, jag stryker, jag dricker öl, jag städar, jag tittar på fotboll, jag gråter, jag fiser och rapar.

Förstår ni var jag vill komma?
Jag är en social hermafrodit – som så många andra män faktiskt är.
Men jag sminkar mig inte och jag bär heller inte kjol.

Jag ger min dotter dockor och prinsesskläder. Hon har en rosa cykel och blommiga stövlar.
Ger jag då henne en skev könsuppfattning?
Kommer hon då, som de arga feminististerna menar, att för all framtid vara låst vid spisen och föda barn?
Skitsnack.

Fakta är att det är skillnad på kvinnor och män. Därför passar vi så bra ihop.
X-models med Efva Attling konstaterade att vi passar med varsin del, som ett pusselspel. Underbar lyrik.
Vi har fysiska skillnader, men i vårt samhälle är det av underordnad betydelse. Vill jag ha en vildsvinsstek så tar jag bilen till affären för att inhandla en sådan, jag behöver inte löpa genom skog och mark för att, medels spjut och mankraft, själv avliva grisen.
Tvättmaskinen gör också att fruarna inte behöver släpa ner karlarnas bromsspår till sjön för en dags arbete.

Kvinnor är i mångt och mycket lika idrottsintresserade som män.
Män gillar ofta i lika stor utsträckning att laga mat.
Få av oss njuter av att städa och tvätta.
Så varför lever vi kvar i dessa könsroller?
Jag vet inte.
Vi borde inte göra det.

Diskussionerna angående manlig och kvinnlig idrott är också ett hett ämne.
Jag undrar varför man aldrig får höra att det är tråkigare att se kvinnligt höjdhopp, för de inte hoppar lika högt som männen. Samtidigt som man ofta får höra att damfotboll är så tråkig, för de spelar sämre än herrarna. Varför ska man se skillnader emellan könen i lagidrotter, när man tydligen inte gör det i individuella idrotter? Media lyfter ofta fram kvinnliga idrottare, som sysslar med individuella idrotter, Annika Sörenstam, Helena Jonsson med flera. Samtidigt lägger man utan problem rapportering från damallsvenskan i fotboll och andra rikstäckande lagidrottsserier åt sidan och skriver istället något uppslag eller två extra om herrallsvenskan.
Jag gillar dock damfotboll också. Jag vill inte säga att de spelar sämre än herrarna. Dock spelar de på ett annat sätt. Men återigen: Fysiska förutsättningar vi inte kan rå över.
Å andra sidan fungerar detta fenomen också med Stockholmslagen i fotboll.
Rapporteringen från Superettan handlar inte om att IFK Norrköping toppar tabellen, utan om att det har börjat så illa för Hammarby.

Hur kul kan det vara för en kvinna att bli kvoterad in i en styrelse. Att bli invald för att hon inte är man, istället för att bli invald för sin kompetens.
Skrämmande.

Jag hoppas att ni missförstår mig rätt.
Jag har under min uppväxt, som för övrigt varit en mycket bra uppväxt, levt med en målbild att bli en ”Svensson”.
Jag trivs med att vara far i en kärnfamilj.
Gift, villa, Volvo, snart 2 barn.
Och grilla! - det är min form av manlighet.

Jag har inte en kvinna i varje hamn.
Jag kan inte snickra ett hus.
Kan inte ens svetsa.
Jag har aldrig slagit en kvinna. (Ingen man heller för den delen)
Men jag är ingen Ann-Sofie.

Jag skurar golv, lagar mat och leker med min dotter.
Jag klipper gräs, spikar kabel och sätter upp hyllor.
Jag är man.
Och förbannat stolt över det.

Det var innan internet

När blev jag såhär skadad?
Och framför allt, varför blev jag såhär skadad?

Det handlar givetvis om fotboll.
Denna underliga form av vuxen kärlek som vi sprider till klubblag världen runt.
Vi känner inte spelarna.
Vi har kanske inte ens varit i staden.
Kommer kanske aldrig åka dit.

Jag har en teori. En teori som mycket väl skulle kunna stämma på många idrottsidioter. Tyvärr stämmer det i alla fall väldigt bra in på mig själv.

Från början handlar det om ett substitut, som senare blir en katalysator.
Det handlar om kärlek, det sa jag redan i början.
Inte bara vuxen kärlek. Också ungdomlig - oförståndig.

När började då mitt egentliga fotbollsintresse?
Måttligt intresserad under EM i Sverige 1992 (ålder: 10)
Extremt, närapå sjukligt, intresserad under VM i USA 1994 (ålder: 12)
Det är ju bara två år emellan, men inte vilka två år som helst.

Hormonåren började.
Man började få ett hårstrå på pungen, som syntes jättebra, bara det var solljus och en bygglampa riktad emot.
Det började bli intressant med flickor.
Vi försökte tjuvtitta in i deras omklädningsrum genom att spola vatten under dörren. Tanken var att detta skulle fungera som spegel. Det gick väl sådär kan jag avslöja.
Vi försökte köpa vuxenmagasin på antikvariatet genom att säga till expediten att kompisens storebror skulle slå oss om vi inte köpte.
Kompisen hade ingen storebror.

Vi var nyfikna, vi hade massor av energi, men det skulle dröja åtskilliga år innan vi ens fick lägga ollat emot.
I detta fall gick all vår (min) extra energi till fotbollen.

Timmar och dagar lades ner.
Jag köpte massa facktidningar (inte att förknippa med prefixet fuck, som i exemplet ovanför), följde laget på texttv s.377 (detta var innan internet), såg matcher i Tipsextra eller Tipslördag (när Engelsk fotboll faktiskt kunde ses i SVT och TV4).
All denna tid som offrades ledde givetvis till att en relation skapades.
Det kändes som om jag kände spelarna. Och att de kände mig.
Ett substitut för kärlek.

Men som sagt, det är inte längre ett substitut.
Jag är 28 år, lyckligt gift, en underbar dotter och en unge till på jäsning.
Tror fan att jag får kärlek...både psykisk och fysisk.
Ändå är jag fotbollsidiot.

Fotbollen är min katalysator.
(En katalysator är ett ämne som påskyndar en kemisk reaktion utan att själv förbrukas)
Vinner Aston Villa en match, eller Sverige en landskamp, då blir jag glad.
Jag klipper gräset och hänger tvätten utav bara farten innan jag kysser hustrun.

Olyckligtvis fungerar det ju också tvärtom.
Förlorar mitt lag, eller om jag missar att överhuvudtaget bevittna skådespelet, då blir jag låg.
Då krävs det massor av kärlek från mina nära och kära för att få upp mig över ytan.

Ju mer kärlek man ger, desto mer får man tillbaka.
För mig är fotboll kärlek, även om min kärlek till familjen givetvis är störst.

Huliganer har nog helt enkelt fått för lite kärlek.
Både psykisk och fysisk.

Översätter man huliganism till kärlek så blir det dessutom än mer oförståeligt.
De tycker att jag ska slå ner en annan man eftersom han älskar sin fru. Hade han bara älskat min fru istället så hade han sluppit stryk.

Ni vet väl varför Tyrannosaurus Rex var så aggressiv?
Han hade så korta armar att han inte kunde dra sig själv i struten.

Det var väl fan

Förstår inte hur man ska bli av med kineserna.
Alltså inte de kineserna som lagar jättegod mat, eller de som är ena jäklar på att bygga murar.
De tycker jag om.
Men de som, trots att jag nu lagt in en spärr, fortfarande kommenterar min blogg...

Allt är inte negativt dock, jag har lärt mig lite kinesiska.
本土性愛圖性 betyder tydligen 18 year old girl kiss me.

När man nu ska få användning av det...

Inget värt något, som inte inger hopp

Stockholm. 2010. Maj. Vackert väder.

För de som kunde se det.
För mig blev det väldigt invecklat att utvecklas.
Kände mig lite krasslig, ont i halsen, lite feber.
Detta var inget av vad som komma skulle.

Halvvägs in på dag 1 tog först hostan befälet.
Utvecklingsgruppen består av mycket vänligt sinnade människor, varvid en flaska Bisolvon överräcktes för att medicinera min ömma strupe.
Hjälpte dessvärre föga.
Tvärtom så började den alltmer stigande volymen av receptfri mixtur att agera i min kropp.
Värktabletterna tog ut varandra, blandningen av Fishermans friend och slemlösande fick magen att reagera likt Island.
När sedan hjärtklappningen och yrseln började sätta in var det bara att bege sig till hotellet för några timmars ryggläge.
Det blev lite bättre.

Klockan 18.00 serverades middag på Coop center, och då jag uppskattar vällagad mat så sadlade jag åter apostlahästarna och begav mig tillbaka dit.
Maten var god.
Men jag hade fel.
Det hade inte blivit bättre.
Tillbaks till hotellet.
P.g.a anledningar jag aldrig riktigt förstod så fanns det ett extra rum, så att mina rumskamrater slapp dela rum med mig, då hade inte deras ork räckt till dag 2 heller...
Vaknade i morse utan att kunna öppna ögonen.
Så till den misstänkta halsflussen, febern och snuvan så lade vi sålunda till en ögoninflammation också.
Med det, bokstavligt talat, på näthinnorna fanns inget annat att göra än att avbryta kurstillfället helt och bege sig hem till Östergötland.
Doktorn har gett min penicillin, den starkaste sorten, så jag antar att det inte är hypokondri i alla fall...


”Tid är fantastisk, för varje sekund du förbrukar, så finns det alltid en till”.
Det är tänkvärt.
Någonting annat som är tänkvärt med tid är hur klockan kan styra oss.
När jag låg i hotellsängen igår och tittade på Barcelona, så blev jag hungrig.
Jag tänkte snabbt. ”Klockan är 22, men detta är ju Stockholm. Här kan du ju få kinesmat klockan 4 på morgonen om du vill”.
Nehe. Inte där jag bodde inte.
Jag hade krälat i mina kläder och forcerat tröttheten i kroppen i jakt efter en pizza eller liknande.
Hotellet låg någonstans mittemellan Solna och Sundbyberg. Allt stängde 22.
Jag gick till och med fram till en äldre dam som såg trevlig ut och frågade om det gick att få tag på någonting att äta.
Men det faktum att jag var hes med rödsprängda ögon och okammad försvårade kanske min situation lite.
Även om jag kanske hade torskat i drogtest då min kropp vid tillfället var ett vandrande apotek med allt receptfritt som fanns att uppbringa i området, så hade jag i alla fall egna pengar att köpa mat för.
Hon trodde nog inte det, då allt jag fick till svar var: ”Nä”.
Jag valde att inte vidareutveckla konversationen utan traskade tillbaka till hotellets varuautomat.
En påse chips och en chokladbit kanske kunde stilla min hunger.
Förbannade maskin.
Den vägrade att ta emot mina 20-lappar.
Efter en lång stund så testade jag med en 100-lapp istället.
Då gick det bra. Snåla maskindjävel.
20 spänn för en liten chipspåse
20 för en godispåse
10 för en chokladbit.
Anpassat till den situationen jag var i lät det som helt rimliga priser.
När jag knappat in koden för chokladbiten så tänker jag att det bara är att fortsätta knappa, displayen lyser så fint och visar: ”credits 90”.
Maskinen tycker inte att jag ska fortsätta handla för min hundralapp.
Maskinen vill betala ut växel.
Växel i femkronor.
Det lät som jackpott i enarmade banditen.

Tyvärr så kunde jag inte äta chokladbiten.
Det var inte choklad.
Det var en tampong.
I en vacker marabougul förpackning.
Jag smakade inte.

Stockholmare verkar stressade.
De springer överallt.
Ändå har de tydligen så gott om tid.

Jag valde, på grund av mitt utseende att hoppa över hotellfrukosten i morse. Jag kände helt enkelt inte för att visa mig bland folk.
Istället solglasögon på och iväg i bilen för inköp av frukost på snabbmatsrestaurang.
McDonalds Alby blev valet för dagen.
Väl vid beställningsmikrofonen (jag beställde bl.a. en Hash Brown – det passade ju mitt anlete) så fick jag frågan om jag ville vänta 3 minuter på denna kakan.
Då jag inte hade någon egentlig brådska någonstans så svarade jag ja.
Jag betalade och fick sedan styra bilen till ruta 2.
På kvittot stod tiden 9.09.
När sedan personalen kommer ut med min frukost, så står min klocka på 9.32.
Även om jag hänsyn till en viss felmarginal mellan deras och min klocka, så har dessa 3 minuter växt till ungefär 20 minuter i min, icke-Stockholmska värld.

Jag förstår inte att de är så stressade.
De hinner ju med på 10 minuter det jag behöver en hel timme till.

Väldigt sen onsdagsuppdatering

Det var väl fan...
Här har jag, för att få ordning på mitt bloggande, bestämt mig för att hålla mig till en uppdatering i veckan, på onsdagar.
Tycker ni att det går bra?
Inte jag heller.
Återigen, på grund av yttre omständigheter, har jag tvingats att skjuta fram skrivandet.
Orsaken denna gång kallas modem. Eller snarare avsaknaden av dylik tingest. Det dog.
Ringde därför till Glocalnet för felanmälan i måndags kväll, men då den beräknade väntetiden uppgavs vara mer än 25 minuter så sköt jag upp uppdraget till i tisdags.
Det gick bättre. Inga problem, de skickar ett nytt modem.
Lite kul blev det emellertid då jag fick uppge min e-postadress, så att de kunde skicka avisering den vägen, de ansåg det smidigare än en papperslapp i brevlådan.
Må så vara, men hur tänker de då? Ärendet jag hade till dem var ju att jag inte kom ut på internet.
Men man kanske inte behöver det för att kolla mailen?
I alla fall, nödlösning i form av mobilt bredband har införskaffats, så att frun kan skicka in sina skolarbeten och ni, mina trogna och kära läsare, kan få er dos av skön lyrik.

Fick höra idag av medlemmar ur hembygdsföreningen i socken där jag numer bor, att vår trädgård, förr i tiden, var en utav Kuddbys vackraste.
Jag fick inte prestationsångest.
Det där med trädgård är inte min, eller någon annan i min familjs, starka sida.
Jag tar död på kaktusar, och skulle ni ge mig chansen så skulle jag nog säkert kunna ha ihjäl några plastrosor också.
Så ett snabbt, och enkelt, sätt att få trädgårdsintresse och gröna fingrar önskas.

Vi är inte helt overksamma dock, vi låter inte trädgården förfalla. Vi fick i helgen hjälp av svärföräldrarna och Tindras kusin Oliver att rensa upp en hel del och plantera syrénbuskar.
Oliver passade även på att välta en björk med bara händerna. Om det betyder att Oliver är väldigt. väldigt stark, eller om björken var väldigt, väldigt rutten, det får ni gissa själva.

Ögoninflammation, feber, hosta, snuva.
Det är inte så roligt att vara dotter i familjen Arvendal.
Hon är trots allt vid gott mod och jag blev väldigt stolt i min oro, när hon i tisdags morse väckte mig med ett lugnt: ”Pappa, jag kan inte öppna ögonen”.
Jag blev nervös, tvättade bort gegga, men hon var lugn och stabil.

Måste även prata lite Champions League.
Det kunde varit två svenskar i final.
Det är det inte.
Kim Källström fick inte ens spela den avgörande semifinalen då Bayern München förnedrade Lyon, trots att han spelat alla andra matcher i fransmännens fantastiska resa fram däremot,.
Oflyt liksom.
I den andra matchen mötte Zlatans Barcelona, hans gamla klubb Inter. Den han lämnade för att ha chansen att ”vinna den där jävla champions”.
Många tycker synd om Zlatan.
Inte jag.
Jag tycker det är en helt underbar ironi. Det är Murphys lag när den är som bäst.
”Kan någonting gå åt helvete, så gör det det. Kan det inte gå åt helvete, så gör det det i alla fall.”
Jag är inte kommunist, men jag har ändå svårt att tycka synd om någon som tjänar i minuten, dygnet runt, det jag tjänar på en arbetad timme.
Sen förstår jag inte heller varför man ska tycka synd om honom för att han blev utbytt.
Han får sitta på första parkett på Camp Nou, se på Champions League och få betalt för det. Detta alltmedan en stackars katalansk snickare fått pantsätta hus, bil, fru och ungar för att ha råd att betala för en biljett så högt upp på läktaren, att han ändå måste se matchen på storbildsskärmen.

För övrigt så har faktiskt min dotter ganska gröna fingrar. Och blå. Och röda.
Förbannande tuschpennor.

Rättstavningskontrollen vill få ”bloggande” till ”B-loggande”. Ska jag ta det som ett tecken på att jag skriver dåligt?

Skulle fan blivit rörmokare.
Fyra meter rördragning till ett pris av ett års snusförbrukning.
Hantverkshycklare!

Nästa vecka bär det återigen av mot Solna för att fortsätta vecklas ut. Förhoppningsvis har jag en hel bil denna gången, så att beräknad hemkomst blir som sig bör på onsdag kväll.
I sådana fall så kommer nästa inlägg då.
Då ska jag försöka ha ett tema.

Kommentera gärna, men numer måste skriva i en lurig kod för att kunna göra det.
Anledningen till att jag adderar ett sådant moment för er, är att jag inte kan läsa kinabokstäver. Jag vill alltså förstå de kommentarer jag får.
Förstår ni inte vad jag menar, så kanske ni inte behöver förstå. Eller så läser ni kommentarerna i tidigare inlägg.

Katla sover fortfarande

Förra veckans onsdag försvann.
Nu är det onsdag igen.
Massa har hänt, jag hinner inte riktigt med.
Till råga på allt så jobbade jag idag. Visserligen så är jag därför ledig fredag, lördag, söndag. Det tycker jag om.
Farmor är barnvakt på fredag kväll, varvid planerna innefattar att på nobel krog intaga föda och därefter beskåda fulkultur på biograf.
Dock är den kära gravida hustrun numer väldigt kvällstrött, så risken är att det blir McDonalds och barnbio på eftermiddagen istället.

Fantastisk ironi med all denna aska.
Under finanskrisen så brakade hela Islands ekonomi åt helvete, bankerna gick under, invånarna fick svälta, förutom en och annan nödslaktad säl.
Reaktionen från övriga världen? "Det är ju bara Island, inget att bry sig om."
Någon, i detta fall Eyjafjallajökull, blev förbannad satan över detta.
Flygbolag går i konkurs. Folk sover på betonggolv på flygplatserna. Direktörer gråter floder.
Jag har en svag misstanke att övriga världen bryr sig lite mer om Island nu.

Squash. PLU 4756
Det är gott. Mormor gjorde alltid squashplättar när jag var liten. Med egenodlad squash.
Jag blir nostalgisk.
Men varför kom jag in på detta? Det ska jag förklara.
Snart är det dags att avgöra vilken stormarknad som är bäst när det gäller.
Coop Forum, ICA Maxi, CityGross, Willys.
Detta ska ske genom en squashturnering. Alltså inte med grönsaker, utan med racket och bollar inne i ett plexiglasinramat rum.
Ni kan vara lugna, jag ska inte vara med, så Coop kanske har en chans.
Emellertid så säger ryktet att Maxi har 2 st väldigt duktiga spelare, vilket i sin tur innebär att våra chanser minskar.
Därför vill jag, i detta forumet, erbjuda en anställning på Coop Forum.
Enda kravet: Ni ska vara förbannat duktiga på att spela squash.
(Givetvis så får ni sparken direkt efter turneringen, men det behöver ni inte få reda på)
Jag vill också tillägga att det inte handlar om att vinna. Det handlar om att segra.
Jag blir heller inte ledsen om vi kommer sist, bara vi slår alla andra.

Känner mig oerhört stimulerad av utbildningen jag går. Full av energi varje gång man åker därifrån, jag vill inte att den ska ta slut.
Ett undantag dock.
Läxor.
Det var 10 år sedan jag hade läxor (alltså var det 12 år sedan jag gjorde en läxa).
Det är lite läskigt. Stressnivån stiger något.
Matteläxor, reflektioner, projekt.
Men kul är det.

För att snabbt återgå till Island, så har jag själv inte drabbats av askmolnet. Med ett undantag.
Gravidcravings för jordgubbar.
Inga transporter från Spanien.
Bygg bättre växthus!!

Till sist lite namninfo.
Just nu hoppas jag att vi får en dotter till.
Flicknamn är vi ganska ense ikring.
Pojknamn, inte så mycket. Inte alls faktiskt.
Vi använder våra vetorätter konstant.

Å andra sidan så läste jag på framsidan av ett gravidmagasin att de äldre dubbelnamnen är på väg tillbaka.
Bengt-Erik kanske vore något?
Eller inte.

Andra förslag?

Förbannad!

Ni kanske noterade att jag i det förra inlägget inte skrev någonting om språkliga fel.
Jag hinner ändra på det.

I dagens NT läste jag en krönika.
Den krönikan var skriven av en journalist, som troligtvis är väl ansedd då han håller en tjänst på Östergötlands största tidning.
Denne ansedda journalist skriver att han inte känner någon som skriver grammatiskt korrekt, att han själv inte gör det och att han skiter i det.

Var är vi på väg?
Lärare, som ska lära ut detta.
Journalister, vars arbete är att skriva.
Ingen kan, eller vill, skriva korrekt.

Jag börjar tro att det är ett året-runt-aprilskämt.
Snart återstår bara snaran.

Det är mycket nu

Tydligen kan för mycket stress, för lite sömn och för dålig mat leda till magkatarr.
Det är inte särskilt bekvämt. Min påskmat bestod av dofilus och samarin.
Fick också höra att stress inte är när man har mycket att göra. Stress är när man inte hunnit göra saker man borde ha gjort.
I alla fall är det där jag är nu.
Ordinerad semester några dagar.
Tid för vila. Och tid för att skriva.

Reflekterade lite häromkvällen när jag låg och sjöng för dottern. (Jag vet att jag inte kan sjunga, men hon tycker om mina läten.)
Vi sjöng Idas sommarvisa.
Säkert en jättefin visa. Kanske inget ont menat.
Det tydligaste tecknet för mig att det börjar bli vår och sommar är att min näsa börjar rinna. Mediciner ska intas och näsdukar ska inhandlas.
När sen sommaren är igång och jag ska börja blotta min blekfeta lekamen (jag gör mig nog bättre i mössa och dunjacka) så kommer nästa problem.
Solen.
Jättevarm och jätteskön, javisst, men när de flesta smörjer in sig och strippar ur skjortan för att lapa UV-strålar i jakt på en jämn och skön bränna, så tar jag på mig en vit T-shirt och långbyxor.
Nu har jag visserligen gått ner några kilon (även om graviditetssympatierna gör att det stiger lite för tillfället), men ändå gör denna solen att jag ser ut som en sämre Barapapakopia. Rosa, lite som en dåligt grillad gödkyckling.
Ändå sjunger allas vår Astrid Lindgren att hö luktar gott och att bruna ben är bra.
(Dessutom vill hon ha myggor, vilka hon tycker är söta?!)
Är vi med albinolår och rinnande näsor mindre värda i hennes ögon?

Har precis bevittnat Barcelona-Arsenal.
Herremingudochojojoj.
Trodde att det kunde bli lite spännande, Walcott sprang (och som han springer) igenom Barcaförsvaret och Bendtner kunde efter lite stök trycka in 0-1.
Då bestämde sig Leo Messi för, om vi vill vara elaka, att förstöra spänningen.
1-1. 2-1. 3-1, och sedermera 4-1.
Fyra mål i en CL-kvart. Mot Arsenal.
Han är inte mänsklig den mannen. Eller man förresten. Han är 5 år yngre än mig.
Pojken.
Det är underbart, men samtidigt lite skrämmande.

På tal om sommar och sol så var jag övertygad om att en ny istid var kommen i måndag morse.
Söndag förmiddag tillbringades i goda vänners lag vid Ågelsjön. Medtagen matsäck i form av tunnbröd, skinka, keso, ballerina kladdkaka och påskmust.
Lite blåst, visserligen is på sjön (som vi gjorde vårt bästa att forcera medelst stenar kastade från klippor), men Lars gjorde ändå ett tappert försök att grilla sin bara torso. Värmen, och våren, var på väg.
I måndags när jag slog upp de klarblå så möttes jag av snö.
Mycket snö.
Då jag nyligen sett IceAge3 så väntade jag bara på att den upptinade dinosaurien skulle komma på besök.

Kan också nämna att vi varit på inskrivning hos barnmorskan.
-Vi har samma barnmorska som när vi väntade Tindra.
-Hon är lika gullig som då, men verkar mer påläst denna gången
-Hon klarade av att ta ett blodprov på Natalie, vi bestämde innan att hon bara skulle få en chans, då hon förra gången misslyckades kapitalt och min fru såg ut som ett durkslag.
-Tindra fick hjälpa till med att skaka det upptappade blodet, sätta plåster på mamma och sedan testa blodet i maskinerna. Berättade sedan stolt för sin mor att ”du mår bra och behöver inte äta mer järn.”
-Jag var mer intresserad av leksakerna än dottern. I korgen låg McDonaldsleksaker från min egen barndom. Minns ni de där transformerleksakerna? Pommes frites, hamburgeraskar och läskmuggar som blev robotar. Jag ville stanna kvar och leka.

I vilket fall såg allt fortfarande bra ut.

Avslutningsvis har jag ett erkännande.
Jag skriver mycket, oftast är det svårt att få mig att sluta när jag väl börjat.
Icke så när skrivandet blir ett obligatorium.
Som ett led i utbildningen ”Utvecklingsgruppen” skulle vi till i söndags maila in ett A4 med en reflektion om våra butikers kultur.
Skrivkramp.
Tillslut fick jag ihop avsedd text, nu gäller det bara, utifrån den, förbereda en muntlig presentation också.
Jag gillar inte att prata inför folk. (Där kom ett erkännande till).
Handsvett, skakningar och oregelbunden puls.
Papperskorg för ofrivillig vomitering placeras således i omedelbar närhet.

Reflektion

Inte den sortens reflektion som innebär att en ljusstråle vänder tillbaka i en speglad yta.
Det handlar om den sortens reflektion som innebär eftertanke.
Man skulle kunna kalla det en kovändning i mitt huvud.

Som ett led i utbildningen jag just nu genomgår, så ska vi reflektera, både tankemässigt, muntligt och skriftligt, över det vi (jag) gör.
Hela tiden.
Visserligen tänker jag mycket. Funderar.
Men det är väldigt sällan jag tänker så mycket på vad jag tänker på, om ni förstår vad jag menar?
I vilket fall är det en rolig utbildning.
Skönt gäng.
Bra stämning.
En sjujävla energi!
Två veckor kvar tills nästa kurstillfälle.

Påsk närmar sig med stormsteg. Denna högtid spenderar jag innanför Coops vackra blå väggar.
14-22.30 både fredag, lördag och söndag.
Alla är hjärtligt välkomna att hälsa på.

Det är inte bara påsken som närmar sig. Våren också.
(Jag fick till och med sommarkänslor häromdagen. Fem plusgrader och spöregn.)
Som ett led i vårförberedelserna lockade vi ut lite trädgårdshjälp i förra veckan (lockbetet var att vi bjöd på mat som de hade med sig).
Trädbeskärning påbörjades. Och avslutades.
Det behövde tas bort en hel del. Två överfulla släp har idag transporterats till returpunkten.

Fick höra historia av vår Fantom som jag tänkte återberätta. Jag kortar ner den något dock.
Det handlar om när våra hus byggdes.
När bygglov söktes på 60-talet så fick de avslag (de = Fantomen och hans syster, som byggde varsitt hus). Avslaget berodde på att kommunen tyckte att husen låg för högt i förhållande till grannhusen. (Det rörde sig om att grunden skulle läggas 15 cm högre).
En Fantom ger sig inte. Överklagan.
Efter mycket om och men så gick det igenom.
Detta gör att dessa hus aldrig har haft problem med översvämningar. De andra grannarna däremot länspumpar för fullt i detta nu.
15 cm är mer än man tror. (Varsågod Mats, jag bjuder på den...kommentera fritt).

Ledig dag innebär inte bara blogguppdatering, förutom de ovan nämnda kärrorna med trädklipp så ska det städas, bäddas, tvättas, handlas och mentalt Champions League-förberedas.
Arsenal-Barcelona ikväll. Kan absolut bli sevärt.

Tror fanimej att jag ska våga mig på en revanschmatch i memory också.

Förra veckan hade jag behov av hel bil (Volvon strulade något) för resa till Stockholm och senare behov av dragkrok för transport av trädgårdsavfall.
Därvid gjordes en överenskommelse med min syster avseende bilbyte då hon vid tillfället körde omkring i mormors silverpärla.
Det ska jag göra oftare!
Jag hade glömt innebandyklubban i bilen, därav åkte jag i måndags förbi för att hämta den, problem uppstod då jag trodde det var fel fordon jag öppnat.
Jag har numer en väldigt ren och fin bil.
Skräp slängt.
Invändigt dammsugen och rengjord.
Tack syster!
Ibland tycker jag om dig mer än vanligt.

11,3 millimeter

Man bör undvika främmande ord om man har en adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Denna frasen uttalades av dåvarande stadsrådet Gunnar Sträng i mitten av förra seklet.
Han hade rätt redan då.
Idag ska jag inte överösa er med min språksvada. Ni kan behöva en paus ifrån det.
Men lyssna, och smaka, på det en gång till:
En adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Jag blir nästan lite upphetsad.

Nåväl.
Om ni har något sånär koll på tid och datum så märker ni att detta alster publiceras på tisdagen. Inte, som planen ursprungligen utformades, på onsdagen.
Anledningen till detta är jag ska vecklas ut i Solna. En lightvariant av ”Bra Chefer” som Coop, påhittigt nog, döpt till ”Utvecklingsgruppen”. Jag återkommer inte till hemmets ljuva trevnad förrän på torsdag kväll.
Har ni fortfarande skaplig koll på tid och datum så förstår ni att onsdagen då passerat, varvid uppdatering på onsdag omöjliggörs.

Nej.
Jag kan inte hålla emot svadan. Det är för mycket nu.

Min fru läser till lärare, vilket jag anser är ett synnerligen viktigt yrke. Men jag är rädd.
Förskräckt och oroad, då jag vid upprepade tillfällen fått läsa igenom uppsatser som skrivits av hennes studiekamrater. Vi pratar alltså om vuxna högskolestudenter på lärarprogrammet. Vi pratar om människor som ska lära våra, mina och dina, barn att läsa och skriva. Vi pratar om personer med ansvar för vår framtida utveckling.
De kan inte skriva!
Inte alls.
Jag har läst hela sidor utan en enda kommatering.
Jag har läst internetspråk och ”smileys” i akademiska texter.
Jag har läst särskrivna ord jag inte ens trodde kunde särskrivas.
Jag har slitit mitt hår och gråtit floder.
Men det är inte det värsta.
Det värsta är att den examinerande läraren, alltså den befintliga läraren som lär lärarstudenter att bli lärda lärare, med berått mod ignorerar nämnda brist på kunskap.
Skämmes tamejfan!
Det borde vara kriminellt!
Enligt utsago försvarar läraren det med att ”det är inte hur man skriver som är det viktiga, det är vad man skriver och vilken kunskap man har.”
Kan man inte skriva vet man inte vad man skriver, samtidigt som det i de flesta fall visar fruktansvärd okunskap.
Ett fel är ett fel är ett fel!

Jag kräver inte alla ska kunna, vilja, eller ens bry sig om att skriva korrekt. (Trots det fortsätter jag kämpa för att alla ska kunna, även om de inte vill eller bryr sig).
Däremot kräver jag, i rimlighetens namn, att en lärare ska kunna skriva.

Irritationen börjar ta överhanden, så jag byter ämne här.

Jag fick storstryk häromdagen.
Jag blev utklassad. Förnedrad.
I memory.
Av min fyraåriga dotter.

Jag tänkte, i mitt stilla faderssinne, hjälpa henne lite. Låta henne vinna. Lite diskret peka på vilka bilder hon skulle vända på. Man ska vara snäll mot barn har jag lärt mig, även om aktionen i just detta fall kanske kan klassas som ”curlingföräldraskap”.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag gjorde dock precis som jag tänkt. Pekade och visade.
Det är här förnedringen kommer in.
Hon rättar mig, vänder på brickan bredvid den jag pekar på och fångar in sitt par. Detta upprepas och går så långt att, mot slutet av spelet när hennes hög med likadana bilder är dubbelt så stor som min, dottern istället visar mig vilka brickor jag ska vända på.

Hur många vuxenpoäng är senilitet?

När vi ändå pratar barn, så var vi på en första undersökning idag. Ett tidigt ultraljud för att se om allt stod rätt till.
Jag tror att vi såg ganska fåniga ut med våra leenden när vi såg den grumliga svartvita pricken pulsera där på den lika grumliga skärmen.
11,3 millimeter. Det är jättelitet.
Tänk hur litet hjärtat är då.

Bara så ni vet, så tänker jag fortsätta ha det leendet ett bra tag framöver.
Och jag skiter fullständigt i hur fånig jag kanske ser ut!

219 miljoner

Så många kronor är Lottos drömvinst på, såtillvida inte någon lyckats vinna den ikväll.
För tre veckor sedan vann en herre från västsverige 67 miljoner på V75.
Detta får mig, som har ett sjukt, ibland skadligt, intresse av siffror att osökt tänka på statistik.
Chansen att vinna denna drömvinst är 1 på 336 miljoner. I och med att du måste lämna in minst två rader på samma kupong så försvårar det matematiken en aning, men du skulle behöva satsa drygt 1.000.000.000 (en miljard - ungefär en C. Ronaldo) för att vara säker på att vinna.
Det är inga jättebra odds.

V75 blir lite "lättare".
Om vi utgår från att det är 10 hästar i varje lopp så blir antalet rader 10^7=10.000.000
Där kostar varje rad 50 öre, vilket innebär att du bara behöver avvara cirka 5 miljoner av dina ihopknegade stålar för att vara säker på 7 rätt.
Å andra sidan så är det ju inte alltid, väldigt sällan faktiskt, som 7 rätt ger mer än dessa 5 miljoner.
Så jag avvaktar med att tömma spargrisen.

På tal om statistik.
En frisk man levererar cirka 250 miljoner spermier i en ejakulation.
En, i vissa fall någon eller några till, av dessa befruktar ägget som leder till ett barn.
På så sätt är vi alla som kan läsa detta vinnare. (Inte lottovinnare, men V75-vinnare flera gånger om.)

Det är, om allt går som det ska denna gången, dags för en vinnare till att presenteras nästa vinter (risken finns ju att denna vinter fortsätter ända till nästa vinter, men ni förstår vad jag menar.)
Roligt.
Oroligt.
Otroligt nervöst.
Väldigt färskt, men med tanke på det stödet som vi fick sist, som var till stor hjälp (Tack igen!), så har vi inte sett någon anledning att hemlighålla någonting.

Tvåbarnsfar.
Det, med hänvisning till tidigare post, är vuxet.

Nummer 1, som i detta nu inte vill sova, börjar också bli vuxen, så femåring hon snart är.
De senaste favoritmeningarna är:
"Det ska vi nog bli två om", "Vänta du bara", samt "Då vill jag bo någon annanstans"
Men även:
"Mina föräldrar är världens bästa" och "Jag älskar dig pappa"
Vilket gör att jag smälter och blir den där mjuka, han-gör-allt-jag-säger-pappan.

På tal om att vara mjuk och till lags, så var jag i det närmaste utsatt för ett myteriförsök på jobbet i veckan.
Under de två första veckorna i maj så har all förbutikspersonal sökt semester (alla har inte sökt två hela veckor, men ett antal dagar under perioden).
Vid första anblick så kunde ett par av dessa ansökningar ej beviljas. Det gick inte att pussla ihop.
Men jag har inte bara ett sjukligt, ibland skadligt, intresse i siffror.
Detta gäller också mitt behov av att göra människor nöjda. (Kanske därav mitt yrkesval)
Det gick att pussla ihop.
Så åk ni på era kryssningar, suparresor eller charters och må bra, så stannar vi andra här hemma och jobbar röven av oss.
Vi har nämligen fullt upp med att sälja påsk godis, tortilla chips, äppel juice, kaffebröd från "Fika platsen" och styck glassar.
All rengöringen är tyvärr slutsåld.

Som tur är blev jag själv räddad häromdagen från att bjudas ut till försäljning.
Det rörde sig givetvis om "Herr Toffel".

All rengöring 39,90:-

Jag är språkbög. Det vet ni om, därav rubriken som är hämtad från en skylt på Coop Forum för ett par veckor sedan.
Men idag ska det inte handla om det.
Det ska handla om ålder.

Hur blir man vuxen?
När är man vuxen?

Jag är gammal.

Gårdagen tillbringades på Elmiamässan i Jönköping för kickoff i Coops anda, döpt till "På Rätt Kurs".
Trevlig tillställning. Jag tyckte det var väldigt god mat, men har hört att det lämnades sämre recensioner från mina kollegor. Konstigt.

Jan Bylund var konferencier och körde dessutom en ståuppakt. Den mannen är ett unikum i branchen. En klass för sig. (Även om jag antar att det finns skilda åsikter där också.)

Musikunderhållningen hölls av de eminenta ”Smalare än Thord” och Orup.
Just Orup får mig att inse att jag är gammal.
Jag kan ju inte påstå att den mannens ansikte på inbjudan fick det att pirra särskilt mycket. Dock kan jag inte längre förneka mig själv.
Jag fann mig själv med att dras med, och sjunga med (läs: omusikaliskt skrålande), i samtliga hans låtar, allt från "Jagad av vargar", till "Stockholm har blivit kallt".
När han sedan, efter publikönskemål, slog an tonen till "När vi gräver guld i USA" så tror jag att jag fick en liten orgasm.
Det var 16 år sedan Fotbolls-VM i USA. Jag var således 12 år gammal.
Tolv år!
Och ändå känner jag mig inte mycket äldre idag.

En fråga som vi skulle ta med oss i vårt arbete var: Vad är skillnaden som gör skillnaden?

Samma sak bör ju troligtvis gälla ålder.
Vad är det som gör att jag, snart 28, enligt den vetenskapliga sajten vuxenpoäng.com, bör vara 57?

Sandy Thom sjunger ”I wish I was a punkrocker”.
Jag är beredd att hålla med, förutom att jag inte förstår det faktum att man vill bulta in metallbitar i huvudet.
Jag kanske är född för sent.

Jag gillar att dricka mitt kaffe svart, vilket medför en mild form av frossa, obehaglig sådan, när jag sätter fötterna innanför tröskeln till ett av dessa ”Coffeehouses”.
Man riktigt kan se smärtan i cafébiträdets ögon (eller baristan eller javakonsulenten eller vad denna nu vill kallas) när en sådan beställning tas emot.
När jag sedan sitter och dricker min kopp kaffe läser jag igenom menyn (som täcker en hel vägg).
Där finns sju olika sorters latte. Från vanillalatte till snickerslatte.
Ett antal olika mocchas
Cappuchino i massa olika smaker.
Single, double och en massa andra espressos
Där finns steamed coffee, iced coffee, kaffedrinkar i termos, på ett ungefär 79 olika tesorter, hot chocolate, iste och massa nyttiga smoothies.
Ingenstans ser jag vanligt svart kaffe, så jag behöver läsa allt en gång till för att hitta det.
”Gevalia traktörkaffe”.
Och jag är någorlunda nöjd.
Jag ska inte ta upp frågan på nästa PRO-träff. Jag lovar.

Också lördagkvällar är jag gammal.
Jag jobbar var fjärde lördag till klockan halv elva. Det är ganska sent, åtminstone om är gammal.
Mina yngre kollegor laddar vid stängning för att dra vidare mot stadens krogar.
Jag laddar för att hålla mig vaken i bilen hem för att sedan kliva i ett par mjukisbyxor och sjunka ner i ett soffhörn.
På vägen hem så korsas min väg av människor, plakata efter förfest, med endast ett lager kläder i -18 grader.
Jag har också varit där.
Numer väljer jag ölsort beroende på hur god den är och hur väl den passar till maten.
Inte efter pris eller akolholhalt.
Frågan är när jag blev vuxen?
Är jag vuxen?
Jag kan vara förbannat barnslig, så jag kanske bara är gammal.

Fast jag är, trots allt, inte så gammal att jag blir glad över att se Enok och Vera, 99, veckohandla sin kundvagn för 1.277:- och i gemensam ansträngning ska se ”om vi har det i småpengar” och tömmer ut sina plånböcker över hela kassabandet.

Gunde Svan hade missat att det varit jordbävning på Haiti, däremot tror jag ingen har missat att det varit kallt i Sverige i år. På Vikbolandet också.
Inga jättestora problem, förutom att vår lilla Ford Fiesta inte velat starta, så Italiensåld den är från början. (Finns ingen stolsvärme i den heller)
Något som däremot var stort var elräkningen. Dubbelt upp mot annars.
Som tur är så är jag så oerhört välbetald, så det i sig innebar inga problem, men visst kunde man ha roligare för de pengarna.
Jag föreslog att vi skulle gå omkring hemma i HellyHansen, filttofflor samt duntäcken, frysa som hundar och dricka varm O'boy hela vintern. (Vi skulle få väldigt mycket O'boy för samma summa.)
Det alternativet föll inte väl ut i den demokratiska röstningen. Istället inhandlades ytterligare ett element och jag knallar runt i kalsonger och svettas.
Frun vill ändå att vi ska elda mera.
Antingen är hon väldigt frusen, eller så vill hon att jag ska ta av mig ännu mer...

Frågan om ålder och vuxenhet kvarstår.
Var jag inte väldigt vuxen som 12-åring under fotbolls-VM 1994? Jag följde allt och antecknade all statistik jag kom åt. Jag minns det mesta än idag.
Eller var jag bara en ensam nörd?

Troligtvis är jag vuxen nu.
Jag är gift, har barn, Volvo, villa.
Banklån.
Jag kan ha kostym utan att tycka det är pinsamt.
Så jag tror jag är vuxen.
Däremot är jag kanske inte så gammal. Jag har ju kvar samma skäggväxt som 1994.
När jag var 12 år.

På rätt kurs

Tillfälligt avbrott på grund av KickOff.
Jag transporterar mig till Jönköping.

Den något försenade onsdagskrönikan kommer.
Planeringen är att den kommer att handla om att bli vuxen.

Klarar jag av att hålla mig vuxen ikväll så står den planeringen fast.

Gyllene tider

Det är över nu.
Det är verkligen över nu.

2 år till London.
4 år till Sochi (som jag inte vet så mycket om, förutom att det ligger någonstans i Ryssland och tydligen är känt som en badort där alla ryska presidenter har, eller har haft sina sommarhus.)
Det känns tomt.

Nätterna känns ensamma med bara det dova ljudet av sömn.
Ingen curling, inga skidor, no flowers, no wedding-dress.

Livet är på alla sätt en fest, med ett plus som extra plus.
Vi har börjat på, vad jag tror kan vara, fjortonde vändan av Vänner (vi kan snart varenda replik ur de 10 säsongerna.)
Det känns ändå tomt.
Frun är glad dock.

Frågan är hur glada alla, vill minnas att det var åtta stycken, fjärdeplacerade svenska olympier känner sig?
Jag har ingen aning, men jag vill, med ”den evige fyran” Sven Nylander i minne, säga till damkronorna, Maria PH, ACO och de andra: Don't do drugs!!

Men som seden säger: ”I brist på egna framgångar, får man söka tröst i andras motgångar.”
Det är inte så svårt när man jobbar som jag gör.
Fascinerande hur människors liv närapå slås i spillror av att få betala två och femtio för mycket för en olivmortadella eller en rökt ost.
Eller att man, en lördagkväll i februari, då det dessutom är full snöstorm, sätter sig i bilen och åker dryga 2 mil till Coop Forum för att hämta den, för fyrtiotvå kronor och nittio öre, inköpta men kvarglömda burken honung.
Jag antar att den honungen var väldigt viktig för en lyckad helg.

Det jag ändå gillar bäst är de människor som med ett positivt tänkande, alternativt minde vetande, ser glädjen i den lilla icke-motgången.
Häromdagen lämnade en kund in några Kenorader till mig, varvid han glatt påpekade att han var nära storvinsten ett par dagar innan. Han hade 7 rätt av 11.
Jag ska inte rabbla matematik, statistik eller någon annan form av lögn.
Men 7 av 11 är inte nära.
Det är inte ens nästan nära.
Såtillvida vår vän inte klassar ett par skrynkliga, men skattefria, hundralappar som storvinst.
Jag dömer ingen.

För övrigt alltid mycket underhållande när en kund vill ha ”En grov svart stock”.
En sån person får aldrig sluta snusa!

Människor har rutiner. Kunder är människor. Således har kunder också rutiner.
Fredagsfamiljen är sådana kunder, eller människor, eller möjligtvis både och.
Tre syskon, varav två systrar, i dryga övre medelåldern, handlar alltid på fredagkvällar mellan 20-22. Ibland funderar jag på om de verkligen finns på riktigt.
De två första som handlat färdigt sätter sig utanför restaurangen och äter varsin glass medan de väntar på syskon nummer tre. (Ordningsföljden dem emellan varierar även om det oftast är brodern som är sist ut).

Gjorde för ett par år sedan det fatala misstaget att fälla följande kommentar till en av damerna i sällskapet: ”Ja, nu märker jag att jag jobbar många fredagkvällar, eftersom vi träffas så ofta.”
Efter det så handlade de på torsdagkvällarna i några månader.
Nu är emellertid ordningen återställd. Om det beror på att deras liv fallerade med detta rutinbyte, på att jag inte jobbar särdeles många fredagkvällar länge, eller helt enkelt det faktum att jag jobbar minst varannan torsdagkväll låter jag bero.
De är där de ska vara. Hoppas jag. Det återstår att se då jag faktiskt ska jobba på fredagkväll istället för vår stormarknadschef som gav upp snön och rymde till Kanarieöarna idag.


Jag är inte avundsjuk på värmen.


Några andra kunder som har rutiner är detta perfekta exempel på kulturtanter (tyvärr minus kulturen).
Varje vecka spatserar de in i stormarknaden, går fram till bankomaten där de genomför ett uttag av varsin 500-kronorssedel.
Denna sedel används sedermera för att inhandla varsin TIA-lott. (Ibland känner de för att vara lite ”wild and crazy”, så då oroar de kroppen med att dessutom köpa en Femmanlott.)

Sochi heter tydligen Sotji på svenska, men jag tycker ändå att det låter underligt att en badort som stå som värd för ett vinter-OS.

Sommar-OS hålls däremot i ett regnigt och kallt London.

Och det är några minuter närmare nu...

Tillsvidare ser jag fram emot att döva abstinensen med Vasaloppet på söndag.
Det enda långloppet där det SKA vara masstart.

Plus

När jag var yngre åkte jag och mina kompisar sopsäck.
Vi knölade ner kroppen i denna svarta plast och satte, med dödsförakt, fart nerför Okkabacken.
Vid några tillfällen åkte vi till och med sopsäck nerför den gamla backhopparbacken.
Det gjorde ont i röven.
Men kul var det.

Teodor Petersson sade, om sitt sprintstafettlopp, att han körde "som en röv".
Hur gör man då?
Det kan ju vara positivt.
Jag får i huvudet Jacob Hårds ljuva stämma: "Titta, där fiser Teodor förbi Northug", följt av Anders Blomqvists patenterade "Han får en liten lucka. Han FÅR en liten lucka."
Det måste ju vara bra.
Hur som helst gillar jag att han inte hittar på några svepskäl, eller använder någon standardklyscha, såsom Helena Jonsson. "Det kändes okej, men motståndarna var bra idag."

Det är klart som fan att motståndarna var bra.
Det är OS.
Det är bra idrottare som tävlar i OS.

Denna bloggen hette från början "Fri från Djävulens underbara grepp".
OS handlar för mig om samma sak.
Fast annorlunda.
Börjar redan få lite abstinenskänslor i kroppen. Inte många dagar kvar nu.
Så snart ett olympiskt spel startar faller jag in i koma, jag blir inte kontaktbar. Det är ju så bra.
Vadå? Jobba?
Det är ju 3000 meter skridsko mellan Holland och Kina klockan 03.45.
Jag har inte sovit sedan förra fredagen.
Men jag har jobbat, dock "flexade" jag lite i måndags morse för att hinna se klart hockeyn mellan Sverige och Finland.
Var tvungen att slumra lite, så jag missade tyvärr damernas curling.

Jag vägrar att kalla mig feminist, även om jag inte är särdeles maskulin, men jag förvånas att det i dagens genusdebatterade samhälle kan finnas en OS-sport som bara utövas av män.
(Nej, jag tänker inte på damernas diskus)
Jag pratar om backhoppning.
Nu är jag inte insatt, men varför tävlar inte damer i detta?
Sitter det någon IOK-gubbe, född på sent 1800-tal, och tycker att "det är för farligt för flickor".
Bah.
Skicross och freestyleåkning är ju en barnlek.

Visserligen gäller ju detsamma damboxning i sommar-OS.
Tragiskt.

SVT-sport är för övrigt i en klass för sig.
En lugn och trygg André Pops i studion.
Chris Härenstam och Niklas Wikegård i hockeyn. Det känns lite som om de sitter bredvid i soffan med varsin pilsner och en skål med jordnötsringar.
Har jag förresten nämnt Jacob Hård?

Under tiden jag skriver detta så tar Sverige sitt fjärde OS-guld.
4x10km.
Richardsson-Olsson-Södergren-Hellner.
Givakt för helvete!

Jag har ståpäls.
Anders Blomqvist gråter.
Och för att härröra till annan svensk guldmedljör, så behövde Marcus Hellner ett kylskåp till.

Livet är underbart på många sätt just nu.

Extra inlägg

Jag hade fel.
Det är inte längre så självklart att Björn Ferry får något bragdguld, det dök visst upp en utmanare.

Men jag hade rätt.
Man vet fan aldrig vad Anja Pärson hittar på.
Först och främst är jag förvånad att människan lever.
Hon flög 60 meter i 100 caretas och landade rätt rejält på röven.
Aj. Ungefär.

Att sedan nästa dag ge sig ut i samma backe tyder på vilja, mod och idioti.
Face the fear.
Och som hon gjorde det.
Ett brons kan, vid sådana här tillfällen, kännas mer än ett guld.
Så fick vi se "sälen" igen.

Emellertid är jag, hittills i OS, mest nöjd över att jag satte hockeybomben igår.
Sverige-Tyskland 2-0
Finland-Vitryssland 5-1
Tjeckien-Slovakien 3-1
22.630:- att dela på för 10 av Coopets kunder (varav jag själv är en)

Funderade på om jag kört fel i snöyran hem ikväll.
Kände inte igen mig när jag kom innanför dörren.
Min kära hustru har tokstädat, jag tror fan i mig inte det går att hitta en enda dammpartikel.

Och OS är inte slut än.
(Förutom för Helena Jonsson, som jag tyvärr har haft rätt om också...)

För övrigt kan glasskål vara flera saker.
- En skål av glas
- En skål med glass
- Kål som äts tillsammans med glass.
(Alternativt glass format som kål - tänk "glassbåt")

Kollaps och kalops

Jag har aldrig gillat jaktstart.
Tycker det är ytterst märkligt att man drar nytta av tider man redan fått medalj för.
Vad näst? Prisutdelning efter första och andra åket i slalom, eller efter varje period i ishockey?

Skit i det.
Inatt är jag din och inatt älskar jag jaktstart.
Björn Ferry vinner OS-guld. Jag förstår inte.
Glädjen efter Charlotte Kallas uppvisning späddes på med en overklighetskänsla.
Det ska inte vara möjligt!
Dryga minuten efter och sju åkare att passera.
Det ska inte vara möjligt!
Inte i OS!

Det visste inte Björn Ferry.
Visserligen är det en hel del kvar av OS och ännu mer kvar av 2010, men han kan göra mer plats i prisskåpet för ett bragdguld också. Det är redan klart.

Tyvärr har jag, hittills, haft rätt angående Helena Jonsson.
Jag vill inte kalla det OS-kollaps, men det är vad det är.

Mitt i all skidguldglädje hittar jag saker som slår ner mig.
Jag tillhör den skara som kan sitta och titta i flera minuter på en, i nederkant av TV-bilden, rullande klocka och vänta på att en skidåkare ska komma över det tomma backkrön som också visas i bild. Detta med en stigande puls och med Jacob Hårds röst som mot slutet övergår i falsett.
Masstart i femmil går inte!
Det fungerar inte!!
Jag vill inte!!!

Söndagen tillbringades hos morfar med fru.
Kalops kan vara den mest underskattade maträtten.
Lägg därtill egeninlagda rödbetor samt pressgurka och tanken på att överhuvudtaget, någonsin, ens lukta på en Big Mac känns väldigt främmande.
Nog talat, men en mild form av eufori spreds i mitt sinne vid tidpunkten för intagadet av denna utsökta husmanskost.

Det kommer uppmuntrande ord från både förväntade och oväntade håll. Mycket trevligt.
Jag tycker om att skriva, det är till stor del därför jag fortsätter med denna bloggen.
Däremot tycker jag inte alltid om när andra skriver. Eller pratar.
Vissa kallar mig språkpolis, Besserwisser eller helt enkelt idiot. Andra håller med mig.
Ta som ett exempel detta nya (nu låter jag jättegammal) internetspråket med förkortningar och bokstavskombinationer såsom: "iofs", "lr", "tkr" eller helt obegripliga smileys.
I ett samtal med en nära vän på MSN anser jag det helt okej. Man eftersträvar tempo i konversationen och, förhoppningsvis, förstår mottagaren vad som menas.
I dagligt spåk, eller i en formell text är det inte okej!
På detta vis är jag extremt allergisk mot internetspråket. En regel måste ju vara att alla kan förstå vad jag skriver. Så är inte fallet med ovan nämnda förkortningar.
Läsande bör innefattas av minsta motståndets lag, lika för alla.
(Nu vet jag att jag själv ibland, i min Ranelidska iver, kanske använder ett alltför svårt skrivspråk, så det får klassas som mitt undantag som bekräftar regeln, men jag håller mig fortfarande till korrekt svenska.)

Såhär i början av året får vi ganska många ansökningar om sommar- och extrajobb skickat till oss. (Med ganska många menar jag 10-20 st i veckan)
Skrivspråket i många, eller rättare sagt i flertalet, av dessa ansökningar och meritförteckningar lämnar en hel del övrigt att önska.
Jag är människa jag med, eller åtminstone utger jag mig för att vara det, så jag kan utan problem acceptera en felstavning, i vissa fall till och med en särskrivning.
Då menar jag alltså EN felstavning, eller EN särskrivning.
Mestadelen av ansökningarna är troligtvis skriva i en ordbehandlare, vari man får stor hjälp med stavning. I min sjuka lilla värld borde det leda till någon form av bättring, men icke.
När jag till råga på allt läser en meritförteckning, en CV, innehållande smileys är inte tårarna långt borta.
Behöver jag tillägga att sistnämnda brev därvid förpassades till det runda arkivet?

Försöker som ett extraknäck lära min chef skillnaden på "de" och "dem". Dåligt betalt extraknäck.

Jacob Hård är för längdskidåkning vad Arne Weise är för julafton.

För övrigt döpte Gunde Svan sin son till Ferry. Han måste vetat om något.
Gunde tror också stenhårt på Emil Jönsson, så därför tror jag absolut att kan ta vårat nästa guld.

Fast det är klart, man vet fan aldrig vad Anja Pärson hittar på.

Trivial Pursuit

1632. Lützen. Gustav II Adolf.
Ej att, för vana Trivial Pursiut-spelare, förväxlas med 1936. Berlin. Marlene Dietrich.


Marlene Dietrich var en tysk skådelspelerska, sedermera amerikansk medborgare, som av sina forna landsmän blev kallad förrädare.
Gustav II Adolf var inte skådespelare, han var en svensk kung.
Han blev, vad jag vet, inte kallad förrädare heller, men han dog ändå.
Bortkommen från sina egna i dimman i Lützen 1632.

Det är just dimma som fått mig att tänka på detta.
Vikbolandet är idag inbäddad i en makalös dimma, nästan lite spöklik.
Jag tänder en eld, trycker ner röven i soffan, slår på Playa del Sol och hoppas att dimman lättar.

Playa del Sol fanns varken på Gurras eller Marres tid. Betänk vilket mer behagligt liv de skulle haft om så vore fallet.

En, faktiskt lite glädjande, sak i den numer annars så obehagliga läktarkulturen.
Casper Ankergren. Leeds målvakt.
Under Johnstone-trophy-matchen mot Carlisle fick han, som så många andra målvakter som står nedanför motståndarläktaren, föremål kastat emot sig.
Det är i sig självklart inte glädjande, men Ankergrens efterföljande kommentar är det.
"De kastade mynt, tändare, vattenflaskor och till och med choklad. De var inte särskilt intelligenta, men måste ändå ha gott om pengar. För chokladen verkade både dyr och god."
Dessutom är Ankergren dansk, så det handlar om "chokolade"
Obetalbart.

OS drar igång om ett par dagar, men jag väljer att skriva lite mer om John Terry istället.
Han har nu blivit av med lagkaptensbindeln i engelska landslaget, men får behålla den i Chelsea.
Mediedrevet står på varsin sida och försöker övertyga varandra om vem som har rätt.
För en gångs skull håller jag med Marcus Birro (Gud och ni andra ska veta att det inte är ofta).
Nu känner jag varken Birro eller Terry, men ändå.
Hur många tjänstemän förlorar sina uppdrag för att de satt på fel fruntimmer?
Nej, jag kommer aldrig att uppmana till otukt. I min värld är det moraliskt oförsvarbart. Men det gäller på det privata planet.
Jag är övertygad om att Terry inte blir sämre på sitt jobb p.g.a. detta.

Visserligen har vi ju Tiger Woods, som enligt "experter" inte kommer kunna spela lika bra golf igen, men han blev ju halvt ihjälslagen av frugan med en järnsjua.
Å andra sidan så är det golf vi pratar om där. Punkt.

Till sist, inför det stundade OS vill jag snabbt visa lite bilder från min kristallkula.
Svenskarna är, återigen, alldeles för upphausade.
Vi pratar kanske inte fiasko, men de stolta atleterna kommer inte att nå upp i förväntad standard.
Helena Jonsson kommer göra en "Magda". Alla tror att det bara är att åka till Kanada och hämta guldet. Tyvärr.
Men medalj kommer hon ta.

De största guldchanserna ser jag i Emil Jönsson och Tre kronor.
Två outsiders, även om Emil gått förbannat starkt på slutet.
Kommer Henrik Sedin behålla den form han är i kommer vi slå absolut slå Ryssland. (Det är ju bara att be Douglas Murray ge Ovetchkin en liten kram på vägen in.)
Kanada kommer att vara allt för självsäkra, jag tror, och hoppas, på en rejäl flopp från deras sida.

Fast det är klart, man vet fan aldrig vad Anja Pärson hittar på.

Nu:
Lax.
Playa del Sol.

Det är nya tider nu

Jag har kommit till den makabra insikten att jag inte rår över tiden.
Inte heller över vädret, vinden, elden eller Aston Villas förmåga att ständigt spela 0-0.
Denna blogg startades som en hjälp att motivera mig till att bli fri från Djävulens underbara grepp.
Det gick inte bra, men bloggen fortlevde med varierande ämnen och bevisligen med ett antal tappra läsare.

Nej, jag tänker inte fega ur och lägga ner.
Jag vill bara försöka få mer makt över tid och rum.
Att försöka få en daglig blogg är ett mål jag inte kommer nå.

Idag slog det mig så.
Nedsjunken i de, för ungefär 50 kronor på second hand inköpta, sofforna i lunchrummet på Coop, med en nybryggd kopp kaffe (eller den där koffeinhaltiga sörjan ur maskinen vid väggen) slog jag upp Mats Olssons söndagskrönika i Expressen.
Tillägger redan nu att jag inte är Mats Olsson, eller i närheten av att vara Mats Olsson, egentligen inte ens värd att nedteckna hans namn i min blogg.
Men idén och upplägget är mig tilltalande.

Veckovis bör jag klara av tycker jag.
En väl avvägd onsdagskrönika. (Att jag valt onsdag beror främst på att jag vanligtvis inte arbetar den dagen och därför tror mig ha viss makt över tiden, men också på att Olsson redan snott söndagen.)

Vad kommer då denna krönika handla om?
Jag har inte en jävla aning.
Jag har sällan det.
Mest sannolikt är att den kommer att handla om sådant som berör; politiska situationer, krig och svält, förtyck och fasa.

Eller så kommer den helt enkelt handla om mycket fotboll, lite sport, lite jobb, lite familj, lite sång, lite dans och lite naket.

Håll ut.
Det är snart onsdag.

I kung Bores grepp

Det snöar.
Det blåser.
Detta medför bildning av stora snödrivor.
Vägarna i det närmaste ofarbara. I morse var vägen till Söderköping avstängd.
Nu har plogbilen åkt ett varv, så vill man så kan man ut och åka.
Jag vill inte.
Jag trivs bättre här, utan att lukta på blommorna.
Men jag måste nog fan vattna dem.

Leeds-Tottenham idag.
En match som jag ser fram emot på ett, i mitt sinne, lite osunt vis.
Jag är alldeles för spänd.
Tro nu inte att jag börjar skaffa mig allvarliga sympatier eller känslor för detta League one-laget.
(Möjligtvis är jag tillfälligtvis platoniskt förälskad, men det går över.)

För övrigt började Tips-SM mindre framgångsrikt.
8 rätt efter att ha missat 3 st X genom att gardera 1 2. Att jag aldrig lär mig.

På tal om fotboll, som ändå inte har ett skit med fotboll att göra.
John Terry har ju som bekant skitit i det blå skåpet genom att ömka kärlek med kollegans flickvän. Nu ska han ställas till svars inför regeringen??
Hade det varit USA hade jag förstått. Only in America.
Men nu handlar det om England och jag förstår inte.

2 veckor på en öde ö

Jag är fruktansvärt bra på att uppdatera bloggen.
Inte.
14 dagar sedan sist. Det är kanske lite länge.
Lovar härmed bättring.

En gång var jag ledig tre gånger.
Dessa tre gånger var onsdag-torsdag-fredag.
Främsta anledningen till denna halvveckas semester var att hantverkaren som kaklade badrummet skulle komma för att fixa det sista och för att betala vår självrisk (han orsakade ju stopp i avloppet genom att där i förpassa fogmassa. Ingen bra idé).
Det verkade däremot som en bra idé att vara hemma vid tidpunkten han skulle infinna sig.
Enligt hans eget uttalande: "Torsdag eftermiddag, möjligtvis fredag".
Han kom idag (lördag). Då befann sig Rasmus på arbetet.

Nu är i alla fall han historia i vårt hus.

Såg med spänning fram emot Tottenham-Leeds i FA-cupen.
Skulle Leeds fixa ännu en bragd efter den storstilade insatsen mot ManUtd?
Man skulle, som så många gånger förr, kunna svara så enkelt som att fotboll är en underbar sport.
Så jag svarar det.

Leeds kommer tillbaka från underläge två gånger om.
Att få en straff efter 94,5 minut händer väl bara i sagorna?
Måste dock tillstå att jag fick onda flashbacks till L1-kvalet mot, jag vill minnas att det var Millwall (rätta mig här Mats), då Jermaine Beckford missade en straff i ett minst lika avgörande läge.
Denna gången missade han inte.

Återstår att se hur omspelet går när Leeds får spela hemma på Elland Road, med "Marching on togheter" i ryggen.
FA-cupen är underbar!
(Aston Villa hade heller inga problem att förpassa en annan klassisk förening, Brighton & Hove Albion, ur densamma.)

För övrigt har nyttighetsprogrammet gjort nytta.
-6 kilo på 3 veckor.
Börjat träna igen också.
Ska han lyckas att bli en nyttig människa denna gången?

Myggfritt

Det är kallt.
Det är alldeles förjävligt kallt.
Morgonen började med att det inte kom något vatten. Hoppsan.
Med tanke på att det var -25 grader så drogs snabbt slutsatsen att vattnet formerat om sig till is.
Efter att ha ringt till uppskattningsvis 172 rörmokare fick jag tag i en med jour.
Han lovade att komma någon gång under året, så i brist på bättre alternativ valdes han ut för arbetet.
Promenerade därvid över till grannen, Herr Fantom, för att se om han hade något vatten.
Enkel felsökning, då vi delar brunn.
Han hade massor med vatten.

I och med att han varit med och byggt vårat hus lufsade han med mig tillbaka för att noggrannare undersöka problemet.
Efter några minuter, med vridande, skruvande och pillande på vattenpumpen konstaterades någon form av elfel.
När vi skruvat och smörjt lite till hoppade maskinen igång. Vatten spolade friskt, rörmokaren avbokades och uppdraget att spisa frukost påbörjades.

Snart lämnar jag fru och barn i kylan för att förvärvsarbeta under lördagskvällen .

Godmiddag!

Inga nyårslöften dock

Men en väldig begåvning döljer sig i denna ovårdade kropp.
Jag gillar titeln på min blogg. Frågan som ställs är om det fortsättningsvis är en passande titel.
Jag vet inte om det har att göra med att det är nytt år, men målet är att enkom den begåvade delen skall kvarstå.
Kalla det beach 2010 om ni vill.
Jag kallar det nödvändigt.

Inte nog med att kostprogram påbörjats. 1400 kcal per dag denna vecka (en dag har gått och jag är hungrig!), utan jag plågar mig mer än så just nu.
För er som varit med ett tag vet att det fanns en anledning till att jag startade denna bloggen.
Nu är vi där igen.
Detta har inget att göra med det nya året. Jag har helt enkelt fått en knäpp och utmanat mig själv.
En biprodukt av nämnda utmaning är att jag har svårt att sova.
Klockan är strax efter halv sex.
Jag är vaken.
Och pigg.

För övrigt skall Volvon besiktas idag.
Det är ingen idé att hålla några tummar.
Möjligtvis för att de inte ska skratta.