Moving on

Karriären går vidare.
Jag överger Kina.

Förra inlägget blev det sista i denna bloggen.
(Eller det här blir det sista, men det räknas ju liksom inte)

För att fortsätta njuta bör ni fortsättningsvis knappa in en annan adress i det där fältet här ovanför.
Nämligen: http://signeratarvendal.blogg.se

Ni får stå ut med lite reklam (jag får inget betalt), men ni slipper troligtvis oläsbara kommentarer.

Väl mött!

Respekt...eller?

Kalla mig blåögd. Naiv. Vad ni vill.
Kanske, mest troligt, är det en svaghet. Kanske inte.

På sextiotalet utspelades ”fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras (de senare medverkar i årets VM) efter att Honduras fått stryk i VM-kvalet.
Länderna började alltså kriga på riktigt efter en fotbollsmatch.

Jugoslavien var avstängda från alla idrottsevenemang under åren med inbördeskrig, Sydafrika (värdar för årets VM) var också uteslutna under många år på grund av sin apartheidpolitik.

Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel härförleden skapade ett stort rabalder.

Lik förbannat vill jag tro att idrott förbrödrar och egentligen inte har ett skit med politik att göra.

Många miljoner bojkottade OS i Kina 2008.
Givetvis kan jag förstå dem.
Men varför ska en idrottsutövare, som satsat tid, svett och pengar på att träna inför det som ska bli det största i hans eller hennes liv, ett mästerskap, låta bli att tävla bara för att inkompetenta politiker inte kan hålla sams?

Det finns säkert idrottare som utövar sin sport p.g.a. politiska eller religiösa ideologier, men de är få. Huvudparten gör det för att de tycker det är roligt.

Tänk om det kunde smitta av sig på världsledare.

Jag menar inte med det här att jag tror att Israel och Palestina kommer åka ner till Sydafrika, ställa sig på Ellis Park i Johannesburg och unisont stämma in i We Shall Overcome ackompanjerade av vuvuzelas.
Men det är inte fotbollens, eller någon annan idrotts fel, att världen ser ut som den gör.

USA's målvakter gick fram och tröstade den engelske målvakten Robert Green efter hans misstag i matchen mellan dessa länder.

Nigerias målvakt Vincent Enyeama tackade Gud efter förlusten! mot Argentina.
Det är ändå någonstans respekt.

Fotboll kan förbrödra – man talar samma språk.

Å andra sidan har tre nordkoreanska spelare försvunnit från VM-lägret...

Eller förlåt. Inte Nordkorea. Demokratiska folkrepubliken Korea.
Jag behöver någon som förklarar för mig hur ett land med en "evig president" kan kallas för demokratiskt.

FIFA World Cup 2010 part 1

Första dagarna av VM snart färdigspelade.
Man av visdom sade mig att det då är dags för ett inlägg gällande detta evenemang.
Så här nedan följer detsamma.

Världen samlar sig i vrede och hat emot dessa förlängda cykeltutor utan tuta som kallas vuvuzela.
Jag kan ärligt säga er att det inte stör mig nämnvärt där jag sitter lugnt tillbakalutad i min fåtölj, hade jag varit på plats så hade det givetvis varit en annan sak.
Då stör jag mig mer på Glenn Strömberg.
Ja. Mannen. Myten. Ikonen Glenn Strömberg.
Han levererar inte längre, inte som förr.
Det skulle visserligen kunna vara så att jag själv utvecklat ett enormt taktiskt sinne genom alla dessa FM-nätter och därför inte tycker att han tillför någonting.
Men jag tror inte det.
Försök att räkna antalet gånger den goa göteborgaren nämner att "de har för långt mellan lagdelarna" eller "ytan mellan mittfält och försvar", alternativt "mellan ytterback och innerback".

Däremot gillar jag Jens Fjällström.

Behållningen så här långt är givetvis Tyskland. Miroslav Kloses 2-0 fick mig att drömma mig tillbaka till den underbara sommaren 1994 och Kennet Anderssons kvittering till 2-2, efter Roland Nilssons 25-metersinlägg, i kvartsfinalsförlängningen mot Rumänien.
(Tyvärr förstördes helheltsintrycket av Tysklands match av en riktigt dålig domare. Cahills utvisning...varför??)

Tyskland eller Spanien tar nog hem hela skiten.
Även om jag givetvis hoppas lite mer på England, dels genom det osunda förhållandet till Premier League (Viasat i höst), men också på det inpräntade agget emot siestaspanjorer och fjollitalienare.

Var det någon mer än jag som inte blev förvånad över att Lasse Lagos valde en defensiv balans från start?

Varning för Asien också. Sydkorea, med Ji Sung Park i täten, trummade på rejält mot de grekiska monumenten och japaner, japaner, japaner segrade mot Eto'o och gänget.
De kommer inte att vinna, men roligt kan det bli.

Masade mig tidigt som satan i morse, var på jobbet strax innan 6. (Ord. arbetstid 7.45-16)
Anledningen var att jobba utav bara helvete för att kunna hinna klart till 13.30 då Holland och Danmark ställde upp för batalj.
Hur det gick?
Jag lämnade jobbet klockan 17.15...

Italien-Paraguay ikväll. Paraguay är underskattade.

Kommer för övrigt att leta efter ett alternativt ställe att förlägga min blogg. Börjar tröttna enorm på dessa jävla kinestecken i kommentarerna hela tiden.
Ny adress meddelas i detta forum när det administrativa är gjort.

Fast man vet ju aldrig vad Brasilien hittar på.

Och den hittills bästa domaren var Uzbeken i premiärmatchen, jag minns dock inte hans namn, men han är bara 32 år.
Troligtvis vågar inte FIFA ge en så pass ung domare en VM-final, men det vore tufft.

"Sverige förr i tiden"

Dagar blev till veckor, men inte till år.
Tur är väl det, för enligt mer eller mindre subtila kommentarer så har jag varit saknad.

Jag har bara haft lite annat för mig. Vecklats ut och sådär.
Examen, eller vad man vill kalla det, i tisdags.
Föredrag om ”Jag AB” inför bland andra Coops kedjeledning.
Lite nervöst först, men sedan gick det bra. Hade gärna fortsätt att babbla en stund till, men tiden som var satt var fem minuter, så jag fick snällt stiga åt sidan för att lämna plats åt nästa talare.
Så nu har jag vad som, i teorin, behövs för att bli en bra ledare.
Så dä så!

Något annat som händer är att det ska vara ett hajpat bröllop den 19 juni.
Med all respekt för min kurs- och rumskamrat Fredrik som också ingår i det äkta ståndet under denna sommardag (han bokade först), så tänkte jag faktiskt främst på det som i folkmun underligt nog kommit att kallas ”Kungabröllop”. Alltså prinsessbröllopet.
(Gifter man sig med en kung, så blir man drottning. Gifter man sig med en drottning så blir man prins.)
Det är mycket för och emot vårt monarki i media just nu.
Jag tänker inte ta fullständig ställning här och nu, men nog fan är valspråket ”För Sverige i tiden” lite missvisande.

Daniel Westling från Ockelbo fick kamma sig, slänga kepsen, öva på att knyta slips och tala fint. Därefter tvingades han sluta sitt jobb (Kungen gav honom sparken helt enkelt).
Detta för att han, 35 år gammal, skulle kunna fråga chans på tjejen.
Nu kommer han snart att få titeln ”Hans Kungliga Höghet”, som om det skulle generera mer respekt än som VD för ett framgångsrikt företag. Jag är skeptisk.
Det räckte förresten inte med det ovanstående. Först måste brudens far ge sin tillåtelse, därefter måste Riksdagen godkänna ett giftermål.
För mig och frun räckte det med att vi inte var släkt.

Lite småkul är det också att kungen fick extra skattepengar för att finansiera bröllopet, vilket enligt många inte var någon stor sak. Han betalade ju största delen själv.
Med vilka pengar? Inte skattepengar?
Han kanske kör lite tunnelbana som extraknäck?

Sen är det ju också så synd om prinsessan Madeleine.
Hon blev bedragen och dumpad.
Jaha?
Det händer väl, eller har hänt, de flesta. Mig med.
Inte fan kunde jag ta ”time-out”, åka till New York, shoppa svindyra märkeskläder på medborgarnas bekostnad och ta en mocchachino i en plyschfåtölj på något pittoreskt tavelliknande kafé på Manhattan, eller åka till Rivieran och supa mig redlös på färgglada drinkar i 30 plusgrader.
Jag fick släpa mitt blekfeta arsle till jobbet och göra rätt för mig ändå.
Visst är det synd om henne om det är så att snubben bankade på en norsk handbollstjej i halvtid, men för fan; ta dig samman kvinna. Du är 28 år gammal!
Men pappa gav lite ledigt.

Carl-Philip dumpade överklasstjejen för en utvikningsbrud. Det är i alla fall lite modernt??
Men inte ”För Sverige i tiden”. Inte enligt Calle-Gurra.

Victoria och Daniel vill ha ”många barn”.
Hon är 33.
Dags att slänga gummit?

Eller de kanske har livvakter som säger till när det är dags att dra ur?

Fast hon måste väl kanske flytta hemifrån först.

Som sagt, jag tar inte ställning och jag är inte bitter.
Jag är förbannat glad att jag inte är kunglig.
Visserligen är det trevligt med pengar, men pengar är inte allt (Nej, jag är inte kommunist heller).
Jag vill inte, men jag vill kunna, röka en cigarett utan att bli fördömd utav svenska folket.
Jag vill kunna gifta mig utan att först behöva be en fader om dotterns hand. (Har jag redan gjort).

Hade min fru velat bli överlämnad av sin pappa vid bröllopet så nog fan hade hon fått det. Det hade inte betytt att hon blev min livegna.

Jag blir bara så trött på amatörer som diskuterar i all evighet om småsaker.


Vill avsluta med, på förekommen anledning, att säga att jag kommer fortsätta att uppdatera på onsdagar, men att jag också kommer försöka göra mer inlägg emellan.
När tanken dyker upp, så att säga.

Och givetvis, sist och faktiskt också minst, så vill jag önska lilla Albin välkommen till världen.
(Hans föräldrar har redan fått massa grattis, både av mig och andra, så jag utelämnar dem just nu)

Karlslokar och kärringdjävlar

Det ringde nyss en man från E.on.
Han hävdade att mitt telefonnummer skulle tillhöra en Ann-Sofie.
Min säkerhet över att jag inte var denna Ann-Sofie, jag kände mig inte särskilt kvinnlig alls, gjorde att jag avstyrde samtalet.
Men sen började jag fundera, som jag så ofta gör.

Jämställdhet.
Genus.
Könsroller.
Debatterna går livliga, både i TV, tidningar och på internet. För att inte tala om på arbetsplatser och i gemene mans (kvinnas?) vardagsrum.

På Facebook vandrar just nu en grupp som benämns ”Vi som tycker män ska vara män och inte bete sig som kärringar”.
Vis av erfarenhet frågar jag mig då: Vad är en man?
Vad är en kärring?
Vem är vem?

Enligt gängse könsroller, de klassiska, som våra mor- och farföräldrar, troligtvis våra föräldrar och sannolikt en hel del i vår generation lever i så är jag inte man.
Jag tvättar kläder, jag snusar, jag lagar mat, jag kör bilen, jag stryker, jag dricker öl, jag städar, jag tittar på fotboll, jag gråter, jag fiser och rapar.

Förstår ni var jag vill komma?
Jag är en social hermafrodit – som så många andra män faktiskt är.
Men jag sminkar mig inte och jag bär heller inte kjol.

Jag ger min dotter dockor och prinsesskläder. Hon har en rosa cykel och blommiga stövlar.
Ger jag då henne en skev könsuppfattning?
Kommer hon då, som de arga feminististerna menar, att för all framtid vara låst vid spisen och föda barn?
Skitsnack.

Fakta är att det är skillnad på kvinnor och män. Därför passar vi så bra ihop.
X-models med Efva Attling konstaterade att vi passar med varsin del, som ett pusselspel. Underbar lyrik.
Vi har fysiska skillnader, men i vårt samhälle är det av underordnad betydelse. Vill jag ha en vildsvinsstek så tar jag bilen till affären för att inhandla en sådan, jag behöver inte löpa genom skog och mark för att, medels spjut och mankraft, själv avliva grisen.
Tvättmaskinen gör också att fruarna inte behöver släpa ner karlarnas bromsspår till sjön för en dags arbete.

Kvinnor är i mångt och mycket lika idrottsintresserade som män.
Män gillar ofta i lika stor utsträckning att laga mat.
Få av oss njuter av att städa och tvätta.
Så varför lever vi kvar i dessa könsroller?
Jag vet inte.
Vi borde inte göra det.

Diskussionerna angående manlig och kvinnlig idrott är också ett hett ämne.
Jag undrar varför man aldrig får höra att det är tråkigare att se kvinnligt höjdhopp, för de inte hoppar lika högt som männen. Samtidigt som man ofta får höra att damfotboll är så tråkig, för de spelar sämre än herrarna. Varför ska man se skillnader emellan könen i lagidrotter, när man tydligen inte gör det i individuella idrotter? Media lyfter ofta fram kvinnliga idrottare, som sysslar med individuella idrotter, Annika Sörenstam, Helena Jonsson med flera. Samtidigt lägger man utan problem rapportering från damallsvenskan i fotboll och andra rikstäckande lagidrottsserier åt sidan och skriver istället något uppslag eller två extra om herrallsvenskan.
Jag gillar dock damfotboll också. Jag vill inte säga att de spelar sämre än herrarna. Dock spelar de på ett annat sätt. Men återigen: Fysiska förutsättningar vi inte kan rå över.
Å andra sidan fungerar detta fenomen också med Stockholmslagen i fotboll.
Rapporteringen från Superettan handlar inte om att IFK Norrköping toppar tabellen, utan om att det har börjat så illa för Hammarby.

Hur kul kan det vara för en kvinna att bli kvoterad in i en styrelse. Att bli invald för att hon inte är man, istället för att bli invald för sin kompetens.
Skrämmande.

Jag hoppas att ni missförstår mig rätt.
Jag har under min uppväxt, som för övrigt varit en mycket bra uppväxt, levt med en målbild att bli en ”Svensson”.
Jag trivs med att vara far i en kärnfamilj.
Gift, villa, Volvo, snart 2 barn.
Och grilla! - det är min form av manlighet.

Jag har inte en kvinna i varje hamn.
Jag kan inte snickra ett hus.
Kan inte ens svetsa.
Jag har aldrig slagit en kvinna. (Ingen man heller för den delen)
Men jag är ingen Ann-Sofie.

Jag skurar golv, lagar mat och leker med min dotter.
Jag klipper gräs, spikar kabel och sätter upp hyllor.
Jag är man.
Och förbannat stolt över det.

Det var innan internet

När blev jag såhär skadad?
Och framför allt, varför blev jag såhär skadad?

Det handlar givetvis om fotboll.
Denna underliga form av vuxen kärlek som vi sprider till klubblag världen runt.
Vi känner inte spelarna.
Vi har kanske inte ens varit i staden.
Kommer kanske aldrig åka dit.

Jag har en teori. En teori som mycket väl skulle kunna stämma på många idrottsidioter. Tyvärr stämmer det i alla fall väldigt bra in på mig själv.

Från början handlar det om ett substitut, som senare blir en katalysator.
Det handlar om kärlek, det sa jag redan i början.
Inte bara vuxen kärlek. Också ungdomlig - oförståndig.

När började då mitt egentliga fotbollsintresse?
Måttligt intresserad under EM i Sverige 1992 (ålder: 10)
Extremt, närapå sjukligt, intresserad under VM i USA 1994 (ålder: 12)
Det är ju bara två år emellan, men inte vilka två år som helst.

Hormonåren började.
Man började få ett hårstrå på pungen, som syntes jättebra, bara det var solljus och en bygglampa riktad emot.
Det började bli intressant med flickor.
Vi försökte tjuvtitta in i deras omklädningsrum genom att spola vatten under dörren. Tanken var att detta skulle fungera som spegel. Det gick väl sådär kan jag avslöja.
Vi försökte köpa vuxenmagasin på antikvariatet genom att säga till expediten att kompisens storebror skulle slå oss om vi inte köpte.
Kompisen hade ingen storebror.

Vi var nyfikna, vi hade massor av energi, men det skulle dröja åtskilliga år innan vi ens fick lägga ollat emot.
I detta fall gick all vår (min) extra energi till fotbollen.

Timmar och dagar lades ner.
Jag köpte massa facktidningar (inte att förknippa med prefixet fuck, som i exemplet ovanför), följde laget på texttv s.377 (detta var innan internet), såg matcher i Tipsextra eller Tipslördag (när Engelsk fotboll faktiskt kunde ses i SVT och TV4).
All denna tid som offrades ledde givetvis till att en relation skapades.
Det kändes som om jag kände spelarna. Och att de kände mig.
Ett substitut för kärlek.

Men som sagt, det är inte längre ett substitut.
Jag är 28 år, lyckligt gift, en underbar dotter och en unge till på jäsning.
Tror fan att jag får kärlek...både psykisk och fysisk.
Ändå är jag fotbollsidiot.

Fotbollen är min katalysator.
(En katalysator är ett ämne som påskyndar en kemisk reaktion utan att själv förbrukas)
Vinner Aston Villa en match, eller Sverige en landskamp, då blir jag glad.
Jag klipper gräset och hänger tvätten utav bara farten innan jag kysser hustrun.

Olyckligtvis fungerar det ju också tvärtom.
Förlorar mitt lag, eller om jag missar att överhuvudtaget bevittna skådespelet, då blir jag låg.
Då krävs det massor av kärlek från mina nära och kära för att få upp mig över ytan.

Ju mer kärlek man ger, desto mer får man tillbaka.
För mig är fotboll kärlek, även om min kärlek till familjen givetvis är störst.

Huliganer har nog helt enkelt fått för lite kärlek.
Både psykisk och fysisk.

Översätter man huliganism till kärlek så blir det dessutom än mer oförståeligt.
De tycker att jag ska slå ner en annan man eftersom han älskar sin fru. Hade han bara älskat min fru istället så hade han sluppit stryk.

Ni vet väl varför Tyrannosaurus Rex var så aggressiv?
Han hade så korta armar att han inte kunde dra sig själv i struten.

Det var väl fan

Förstår inte hur man ska bli av med kineserna.
Alltså inte de kineserna som lagar jättegod mat, eller de som är ena jäklar på att bygga murar.
De tycker jag om.
Men de som, trots att jag nu lagt in en spärr, fortfarande kommenterar min blogg...

Allt är inte negativt dock, jag har lärt mig lite kinesiska.
本土性愛圖性 betyder tydligen 18 year old girl kiss me.

När man nu ska få användning av det...