Det var innan internet

När blev jag såhär skadad?
Och framför allt, varför blev jag såhär skadad?

Det handlar givetvis om fotboll.
Denna underliga form av vuxen kärlek som vi sprider till klubblag världen runt.
Vi känner inte spelarna.
Vi har kanske inte ens varit i staden.
Kommer kanske aldrig åka dit.

Jag har en teori. En teori som mycket väl skulle kunna stämma på många idrottsidioter. Tyvärr stämmer det i alla fall väldigt bra in på mig själv.

Från början handlar det om ett substitut, som senare blir en katalysator.
Det handlar om kärlek, det sa jag redan i början.
Inte bara vuxen kärlek. Också ungdomlig - oförståndig.

När började då mitt egentliga fotbollsintresse?
Måttligt intresserad under EM i Sverige 1992 (ålder: 10)
Extremt, närapå sjukligt, intresserad under VM i USA 1994 (ålder: 12)
Det är ju bara två år emellan, men inte vilka två år som helst.

Hormonåren började.
Man började få ett hårstrå på pungen, som syntes jättebra, bara det var solljus och en bygglampa riktad emot.
Det började bli intressant med flickor.
Vi försökte tjuvtitta in i deras omklädningsrum genom att spola vatten under dörren. Tanken var att detta skulle fungera som spegel. Det gick väl sådär kan jag avslöja.
Vi försökte köpa vuxenmagasin på antikvariatet genom att säga till expediten att kompisens storebror skulle slå oss om vi inte köpte.
Kompisen hade ingen storebror.

Vi var nyfikna, vi hade massor av energi, men det skulle dröja åtskilliga år innan vi ens fick lägga ollat emot.
I detta fall gick all vår (min) extra energi till fotbollen.

Timmar och dagar lades ner.
Jag köpte massa facktidningar (inte att förknippa med prefixet fuck, som i exemplet ovanför), följde laget på texttv s.377 (detta var innan internet), såg matcher i Tipsextra eller Tipslördag (när Engelsk fotboll faktiskt kunde ses i SVT och TV4).
All denna tid som offrades ledde givetvis till att en relation skapades.
Det kändes som om jag kände spelarna. Och att de kände mig.
Ett substitut för kärlek.

Men som sagt, det är inte längre ett substitut.
Jag är 28 år, lyckligt gift, en underbar dotter och en unge till på jäsning.
Tror fan att jag får kärlek...både psykisk och fysisk.
Ändå är jag fotbollsidiot.

Fotbollen är min katalysator.
(En katalysator är ett ämne som påskyndar en kemisk reaktion utan att själv förbrukas)
Vinner Aston Villa en match, eller Sverige en landskamp, då blir jag glad.
Jag klipper gräset och hänger tvätten utav bara farten innan jag kysser hustrun.

Olyckligtvis fungerar det ju också tvärtom.
Förlorar mitt lag, eller om jag missar att överhuvudtaget bevittna skådespelet, då blir jag låg.
Då krävs det massor av kärlek från mina nära och kära för att få upp mig över ytan.

Ju mer kärlek man ger, desto mer får man tillbaka.
För mig är fotboll kärlek, även om min kärlek till familjen givetvis är störst.

Huliganer har nog helt enkelt fått för lite kärlek.
Både psykisk och fysisk.

Översätter man huliganism till kärlek så blir det dessutom än mer oförståeligt.
De tycker att jag ska slå ner en annan man eftersom han älskar sin fru. Hade han bara älskat min fru istället så hade han sluppit stryk.

Ni vet väl varför Tyrannosaurus Rex var så aggressiv?
Han hade så korta armar att han inte kunde dra sig själv i struten.