Inget värt något, som inte inger hopp

Stockholm. 2010. Maj. Vackert väder.

För de som kunde se det.
För mig blev det väldigt invecklat att utvecklas.
Kände mig lite krasslig, ont i halsen, lite feber.
Detta var inget av vad som komma skulle.

Halvvägs in på dag 1 tog först hostan befälet.
Utvecklingsgruppen består av mycket vänligt sinnade människor, varvid en flaska Bisolvon överräcktes för att medicinera min ömma strupe.
Hjälpte dessvärre föga.
Tvärtom så började den alltmer stigande volymen av receptfri mixtur att agera i min kropp.
Värktabletterna tog ut varandra, blandningen av Fishermans friend och slemlösande fick magen att reagera likt Island.
När sedan hjärtklappningen och yrseln började sätta in var det bara att bege sig till hotellet för några timmars ryggläge.
Det blev lite bättre.

Klockan 18.00 serverades middag på Coop center, och då jag uppskattar vällagad mat så sadlade jag åter apostlahästarna och begav mig tillbaka dit.
Maten var god.
Men jag hade fel.
Det hade inte blivit bättre.
Tillbaks till hotellet.
P.g.a anledningar jag aldrig riktigt förstod så fanns det ett extra rum, så att mina rumskamrater slapp dela rum med mig, då hade inte deras ork räckt till dag 2 heller...
Vaknade i morse utan att kunna öppna ögonen.
Så till den misstänkta halsflussen, febern och snuvan så lade vi sålunda till en ögoninflammation också.
Med det, bokstavligt talat, på näthinnorna fanns inget annat att göra än att avbryta kurstillfället helt och bege sig hem till Östergötland.
Doktorn har gett min penicillin, den starkaste sorten, så jag antar att det inte är hypokondri i alla fall...


”Tid är fantastisk, för varje sekund du förbrukar, så finns det alltid en till”.
Det är tänkvärt.
Någonting annat som är tänkvärt med tid är hur klockan kan styra oss.
När jag låg i hotellsängen igår och tittade på Barcelona, så blev jag hungrig.
Jag tänkte snabbt. ”Klockan är 22, men detta är ju Stockholm. Här kan du ju få kinesmat klockan 4 på morgonen om du vill”.
Nehe. Inte där jag bodde inte.
Jag hade krälat i mina kläder och forcerat tröttheten i kroppen i jakt efter en pizza eller liknande.
Hotellet låg någonstans mittemellan Solna och Sundbyberg. Allt stängde 22.
Jag gick till och med fram till en äldre dam som såg trevlig ut och frågade om det gick att få tag på någonting att äta.
Men det faktum att jag var hes med rödsprängda ögon och okammad försvårade kanske min situation lite.
Även om jag kanske hade torskat i drogtest då min kropp vid tillfället var ett vandrande apotek med allt receptfritt som fanns att uppbringa i området, så hade jag i alla fall egna pengar att köpa mat för.
Hon trodde nog inte det, då allt jag fick till svar var: ”Nä”.
Jag valde att inte vidareutveckla konversationen utan traskade tillbaka till hotellets varuautomat.
En påse chips och en chokladbit kanske kunde stilla min hunger.
Förbannade maskin.
Den vägrade att ta emot mina 20-lappar.
Efter en lång stund så testade jag med en 100-lapp istället.
Då gick det bra. Snåla maskindjävel.
20 spänn för en liten chipspåse
20 för en godispåse
10 för en chokladbit.
Anpassat till den situationen jag var i lät det som helt rimliga priser.
När jag knappat in koden för chokladbiten så tänker jag att det bara är att fortsätta knappa, displayen lyser så fint och visar: ”credits 90”.
Maskinen tycker inte att jag ska fortsätta handla för min hundralapp.
Maskinen vill betala ut växel.
Växel i femkronor.
Det lät som jackpott i enarmade banditen.

Tyvärr så kunde jag inte äta chokladbiten.
Det var inte choklad.
Det var en tampong.
I en vacker marabougul förpackning.
Jag smakade inte.

Stockholmare verkar stressade.
De springer överallt.
Ändå har de tydligen så gott om tid.

Jag valde, på grund av mitt utseende att hoppa över hotellfrukosten i morse. Jag kände helt enkelt inte för att visa mig bland folk.
Istället solglasögon på och iväg i bilen för inköp av frukost på snabbmatsrestaurang.
McDonalds Alby blev valet för dagen.
Väl vid beställningsmikrofonen (jag beställde bl.a. en Hash Brown – det passade ju mitt anlete) så fick jag frågan om jag ville vänta 3 minuter på denna kakan.
Då jag inte hade någon egentlig brådska någonstans så svarade jag ja.
Jag betalade och fick sedan styra bilen till ruta 2.
På kvittot stod tiden 9.09.
När sedan personalen kommer ut med min frukost, så står min klocka på 9.32.
Även om jag hänsyn till en viss felmarginal mellan deras och min klocka, så har dessa 3 minuter växt till ungefär 20 minuter i min, icke-Stockholmska värld.

Jag förstår inte att de är så stressade.
De hinner ju med på 10 minuter det jag behöver en hel timme till.