Plus

När jag var yngre åkte jag och mina kompisar sopsäck.
Vi knölade ner kroppen i denna svarta plast och satte, med dödsförakt, fart nerför Okkabacken.
Vid några tillfällen åkte vi till och med sopsäck nerför den gamla backhopparbacken.
Det gjorde ont i röven.
Men kul var det.

Teodor Petersson sade, om sitt sprintstafettlopp, att han körde "som en röv".
Hur gör man då?
Det kan ju vara positivt.
Jag får i huvudet Jacob Hårds ljuva stämma: "Titta, där fiser Teodor förbi Northug", följt av Anders Blomqvists patenterade "Han får en liten lucka. Han FÅR en liten lucka."
Det måste ju vara bra.
Hur som helst gillar jag att han inte hittar på några svepskäl, eller använder någon standardklyscha, såsom Helena Jonsson. "Det kändes okej, men motståndarna var bra idag."

Det är klart som fan att motståndarna var bra.
Det är OS.
Det är bra idrottare som tävlar i OS.

Denna bloggen hette från början "Fri från Djävulens underbara grepp".
OS handlar för mig om samma sak.
Fast annorlunda.
Börjar redan få lite abstinenskänslor i kroppen. Inte många dagar kvar nu.
Så snart ett olympiskt spel startar faller jag in i koma, jag blir inte kontaktbar. Det är ju så bra.
Vadå? Jobba?
Det är ju 3000 meter skridsko mellan Holland och Kina klockan 03.45.
Jag har inte sovit sedan förra fredagen.
Men jag har jobbat, dock "flexade" jag lite i måndags morse för att hinna se klart hockeyn mellan Sverige och Finland.
Var tvungen att slumra lite, så jag missade tyvärr damernas curling.

Jag vägrar att kalla mig feminist, även om jag inte är särdeles maskulin, men jag förvånas att det i dagens genusdebatterade samhälle kan finnas en OS-sport som bara utövas av män.
(Nej, jag tänker inte på damernas diskus)
Jag pratar om backhoppning.
Nu är jag inte insatt, men varför tävlar inte damer i detta?
Sitter det någon IOK-gubbe, född på sent 1800-tal, och tycker att "det är för farligt för flickor".
Bah.
Skicross och freestyleåkning är ju en barnlek.

Visserligen gäller ju detsamma damboxning i sommar-OS.
Tragiskt.

SVT-sport är för övrigt i en klass för sig.
En lugn och trygg André Pops i studion.
Chris Härenstam och Niklas Wikegård i hockeyn. Det känns lite som om de sitter bredvid i soffan med varsin pilsner och en skål med jordnötsringar.
Har jag förresten nämnt Jacob Hård?

Under tiden jag skriver detta så tar Sverige sitt fjärde OS-guld.
4x10km.
Richardsson-Olsson-Södergren-Hellner.
Givakt för helvete!

Jag har ståpäls.
Anders Blomqvist gråter.
Och för att härröra till annan svensk guldmedljör, så behövde Marcus Hellner ett kylskåp till.

Livet är underbart på många sätt just nu.

Extra inlägg

Jag hade fel.
Det är inte längre så självklart att Björn Ferry får något bragdguld, det dök visst upp en utmanare.

Men jag hade rätt.
Man vet fan aldrig vad Anja Pärson hittar på.
Först och främst är jag förvånad att människan lever.
Hon flög 60 meter i 100 caretas och landade rätt rejält på röven.
Aj. Ungefär.

Att sedan nästa dag ge sig ut i samma backe tyder på vilja, mod och idioti.
Face the fear.
Och som hon gjorde det.
Ett brons kan, vid sådana här tillfällen, kännas mer än ett guld.
Så fick vi se "sälen" igen.

Emellertid är jag, hittills i OS, mest nöjd över att jag satte hockeybomben igår.
Sverige-Tyskland 2-0
Finland-Vitryssland 5-1
Tjeckien-Slovakien 3-1
22.630:- att dela på för 10 av Coopets kunder (varav jag själv är en)

Funderade på om jag kört fel i snöyran hem ikväll.
Kände inte igen mig när jag kom innanför dörren.
Min kära hustru har tokstädat, jag tror fan i mig inte det går att hitta en enda dammpartikel.

Och OS är inte slut än.
(Förutom för Helena Jonsson, som jag tyvärr har haft rätt om också...)

För övrigt kan glasskål vara flera saker.
- En skål av glas
- En skål med glass
- Kål som äts tillsammans med glass.
(Alternativt glass format som kål - tänk "glassbåt")

Kollaps och kalops

Jag har aldrig gillat jaktstart.
Tycker det är ytterst märkligt att man drar nytta av tider man redan fått medalj för.
Vad näst? Prisutdelning efter första och andra åket i slalom, eller efter varje period i ishockey?

Skit i det.
Inatt är jag din och inatt älskar jag jaktstart.
Björn Ferry vinner OS-guld. Jag förstår inte.
Glädjen efter Charlotte Kallas uppvisning späddes på med en overklighetskänsla.
Det ska inte vara möjligt!
Dryga minuten efter och sju åkare att passera.
Det ska inte vara möjligt!
Inte i OS!

Det visste inte Björn Ferry.
Visserligen är det en hel del kvar av OS och ännu mer kvar av 2010, men han kan göra mer plats i prisskåpet för ett bragdguld också. Det är redan klart.

Tyvärr har jag, hittills, haft rätt angående Helena Jonsson.
Jag vill inte kalla det OS-kollaps, men det är vad det är.

Mitt i all skidguldglädje hittar jag saker som slår ner mig.
Jag tillhör den skara som kan sitta och titta i flera minuter på en, i nederkant av TV-bilden, rullande klocka och vänta på att en skidåkare ska komma över det tomma backkrön som också visas i bild. Detta med en stigande puls och med Jacob Hårds röst som mot slutet övergår i falsett.
Masstart i femmil går inte!
Det fungerar inte!!
Jag vill inte!!!

Söndagen tillbringades hos morfar med fru.
Kalops kan vara den mest underskattade maträtten.
Lägg därtill egeninlagda rödbetor samt pressgurka och tanken på att överhuvudtaget, någonsin, ens lukta på en Big Mac känns väldigt främmande.
Nog talat, men en mild form av eufori spreds i mitt sinne vid tidpunkten för intagadet av denna utsökta husmanskost.

Det kommer uppmuntrande ord från både förväntade och oväntade håll. Mycket trevligt.
Jag tycker om att skriva, det är till stor del därför jag fortsätter med denna bloggen.
Däremot tycker jag inte alltid om när andra skriver. Eller pratar.
Vissa kallar mig språkpolis, Besserwisser eller helt enkelt idiot. Andra håller med mig.
Ta som ett exempel detta nya (nu låter jag jättegammal) internetspråket med förkortningar och bokstavskombinationer såsom: "iofs", "lr", "tkr" eller helt obegripliga smileys.
I ett samtal med en nära vän på MSN anser jag det helt okej. Man eftersträvar tempo i konversationen och, förhoppningsvis, förstår mottagaren vad som menas.
I dagligt spåk, eller i en formell text är det inte okej!
På detta vis är jag extremt allergisk mot internetspråket. En regel måste ju vara att alla kan förstå vad jag skriver. Så är inte fallet med ovan nämnda förkortningar.
Läsande bör innefattas av minsta motståndets lag, lika för alla.
(Nu vet jag att jag själv ibland, i min Ranelidska iver, kanske använder ett alltför svårt skrivspråk, så det får klassas som mitt undantag som bekräftar regeln, men jag håller mig fortfarande till korrekt svenska.)

Såhär i början av året får vi ganska många ansökningar om sommar- och extrajobb skickat till oss. (Med ganska många menar jag 10-20 st i veckan)
Skrivspråket i många, eller rättare sagt i flertalet, av dessa ansökningar och meritförteckningar lämnar en hel del övrigt att önska.
Jag är människa jag med, eller åtminstone utger jag mig för att vara det, så jag kan utan problem acceptera en felstavning, i vissa fall till och med en särskrivning.
Då menar jag alltså EN felstavning, eller EN särskrivning.
Mestadelen av ansökningarna är troligtvis skriva i en ordbehandlare, vari man får stor hjälp med stavning. I min sjuka lilla värld borde det leda till någon form av bättring, men icke.
När jag till råga på allt läser en meritförteckning, en CV, innehållande smileys är inte tårarna långt borta.
Behöver jag tillägga att sistnämnda brev därvid förpassades till det runda arkivet?

Försöker som ett extraknäck lära min chef skillnaden på "de" och "dem". Dåligt betalt extraknäck.

Jacob Hård är för längdskidåkning vad Arne Weise är för julafton.

För övrigt döpte Gunde Svan sin son till Ferry. Han måste vetat om något.
Gunde tror också stenhårt på Emil Jönsson, så därför tror jag absolut att kan ta vårat nästa guld.

Fast det är klart, man vet fan aldrig vad Anja Pärson hittar på.

Trivial Pursuit

1632. Lützen. Gustav II Adolf.
Ej att, för vana Trivial Pursiut-spelare, förväxlas med 1936. Berlin. Marlene Dietrich.


Marlene Dietrich var en tysk skådelspelerska, sedermera amerikansk medborgare, som av sina forna landsmän blev kallad förrädare.
Gustav II Adolf var inte skådespelare, han var en svensk kung.
Han blev, vad jag vet, inte kallad förrädare heller, men han dog ändå.
Bortkommen från sina egna i dimman i Lützen 1632.

Det är just dimma som fått mig att tänka på detta.
Vikbolandet är idag inbäddad i en makalös dimma, nästan lite spöklik.
Jag tänder en eld, trycker ner röven i soffan, slår på Playa del Sol och hoppas att dimman lättar.

Playa del Sol fanns varken på Gurras eller Marres tid. Betänk vilket mer behagligt liv de skulle haft om så vore fallet.

En, faktiskt lite glädjande, sak i den numer annars så obehagliga läktarkulturen.
Casper Ankergren. Leeds målvakt.
Under Johnstone-trophy-matchen mot Carlisle fick han, som så många andra målvakter som står nedanför motståndarläktaren, föremål kastat emot sig.
Det är i sig självklart inte glädjande, men Ankergrens efterföljande kommentar är det.
"De kastade mynt, tändare, vattenflaskor och till och med choklad. De var inte särskilt intelligenta, men måste ändå ha gott om pengar. För chokladen verkade både dyr och god."
Dessutom är Ankergren dansk, så det handlar om "chokolade"
Obetalbart.

OS drar igång om ett par dagar, men jag väljer att skriva lite mer om John Terry istället.
Han har nu blivit av med lagkaptensbindeln i engelska landslaget, men får behålla den i Chelsea.
Mediedrevet står på varsin sida och försöker övertyga varandra om vem som har rätt.
För en gångs skull håller jag med Marcus Birro (Gud och ni andra ska veta att det inte är ofta).
Nu känner jag varken Birro eller Terry, men ändå.
Hur många tjänstemän förlorar sina uppdrag för att de satt på fel fruntimmer?
Nej, jag kommer aldrig att uppmana till otukt. I min värld är det moraliskt oförsvarbart. Men det gäller på det privata planet.
Jag är övertygad om att Terry inte blir sämre på sitt jobb p.g.a. detta.

Visserligen har vi ju Tiger Woods, som enligt "experter" inte kommer kunna spela lika bra golf igen, men han blev ju halvt ihjälslagen av frugan med en järnsjua.
Å andra sidan så är det golf vi pratar om där. Punkt.

Till sist, inför det stundade OS vill jag snabbt visa lite bilder från min kristallkula.
Svenskarna är, återigen, alldeles för upphausade.
Vi pratar kanske inte fiasko, men de stolta atleterna kommer inte att nå upp i förväntad standard.
Helena Jonsson kommer göra en "Magda". Alla tror att det bara är att åka till Kanada och hämta guldet. Tyvärr.
Men medalj kommer hon ta.

De största guldchanserna ser jag i Emil Jönsson och Tre kronor.
Två outsiders, även om Emil gått förbannat starkt på slutet.
Kommer Henrik Sedin behålla den form han är i kommer vi slå absolut slå Ryssland. (Det är ju bara att be Douglas Murray ge Ovetchkin en liten kram på vägen in.)
Kanada kommer att vara allt för självsäkra, jag tror, och hoppas, på en rejäl flopp från deras sida.

Fast det är klart, man vet fan aldrig vad Anja Pärson hittar på.

Nu:
Lax.
Playa del Sol.

Det är nya tider nu

Jag har kommit till den makabra insikten att jag inte rår över tiden.
Inte heller över vädret, vinden, elden eller Aston Villas förmåga att ständigt spela 0-0.
Denna blogg startades som en hjälp att motivera mig till att bli fri från Djävulens underbara grepp.
Det gick inte bra, men bloggen fortlevde med varierande ämnen och bevisligen med ett antal tappra läsare.

Nej, jag tänker inte fega ur och lägga ner.
Jag vill bara försöka få mer makt över tid och rum.
Att försöka få en daglig blogg är ett mål jag inte kommer nå.

Idag slog det mig så.
Nedsjunken i de, för ungefär 50 kronor på second hand inköpta, sofforna i lunchrummet på Coop, med en nybryggd kopp kaffe (eller den där koffeinhaltiga sörjan ur maskinen vid väggen) slog jag upp Mats Olssons söndagskrönika i Expressen.
Tillägger redan nu att jag inte är Mats Olsson, eller i närheten av att vara Mats Olsson, egentligen inte ens värd att nedteckna hans namn i min blogg.
Men idén och upplägget är mig tilltalande.

Veckovis bör jag klara av tycker jag.
En väl avvägd onsdagskrönika. (Att jag valt onsdag beror främst på att jag vanligtvis inte arbetar den dagen och därför tror mig ha viss makt över tiden, men också på att Olsson redan snott söndagen.)

Vad kommer då denna krönika handla om?
Jag har inte en jävla aning.
Jag har sällan det.
Mest sannolikt är att den kommer att handla om sådant som berör; politiska situationer, krig och svält, förtyck och fasa.

Eller så kommer den helt enkelt handla om mycket fotboll, lite sport, lite jobb, lite familj, lite sång, lite dans och lite naket.

Håll ut.
Det är snart onsdag.

I kung Bores grepp

Det snöar.
Det blåser.
Detta medför bildning av stora snödrivor.
Vägarna i det närmaste ofarbara. I morse var vägen till Söderköping avstängd.
Nu har plogbilen åkt ett varv, så vill man så kan man ut och åka.
Jag vill inte.
Jag trivs bättre här, utan att lukta på blommorna.
Men jag måste nog fan vattna dem.

Leeds-Tottenham idag.
En match som jag ser fram emot på ett, i mitt sinne, lite osunt vis.
Jag är alldeles för spänd.
Tro nu inte att jag börjar skaffa mig allvarliga sympatier eller känslor för detta League one-laget.
(Möjligtvis är jag tillfälligtvis platoniskt förälskad, men det går över.)

För övrigt började Tips-SM mindre framgångsrikt.
8 rätt efter att ha missat 3 st X genom att gardera 1 2. Att jag aldrig lär mig.

På tal om fotboll, som ändå inte har ett skit med fotboll att göra.
John Terry har ju som bekant skitit i det blå skåpet genom att ömka kärlek med kollegans flickvän. Nu ska han ställas till svars inför regeringen??
Hade det varit USA hade jag förstått. Only in America.
Men nu handlar det om England och jag förstår inte.