Kollaps och kalops

Jag har aldrig gillat jaktstart.
Tycker det är ytterst märkligt att man drar nytta av tider man redan fått medalj för.
Vad näst? Prisutdelning efter första och andra åket i slalom, eller efter varje period i ishockey?

Skit i det.
Inatt är jag din och inatt älskar jag jaktstart.
Björn Ferry vinner OS-guld. Jag förstår inte.
Glädjen efter Charlotte Kallas uppvisning späddes på med en overklighetskänsla.
Det ska inte vara möjligt!
Dryga minuten efter och sju åkare att passera.
Det ska inte vara möjligt!
Inte i OS!

Det visste inte Björn Ferry.
Visserligen är det en hel del kvar av OS och ännu mer kvar av 2010, men han kan göra mer plats i prisskåpet för ett bragdguld också. Det är redan klart.

Tyvärr har jag, hittills, haft rätt angående Helena Jonsson.
Jag vill inte kalla det OS-kollaps, men det är vad det är.

Mitt i all skidguldglädje hittar jag saker som slår ner mig.
Jag tillhör den skara som kan sitta och titta i flera minuter på en, i nederkant av TV-bilden, rullande klocka och vänta på att en skidåkare ska komma över det tomma backkrön som också visas i bild. Detta med en stigande puls och med Jacob Hårds röst som mot slutet övergår i falsett.
Masstart i femmil går inte!
Det fungerar inte!!
Jag vill inte!!!

Söndagen tillbringades hos morfar med fru.
Kalops kan vara den mest underskattade maträtten.
Lägg därtill egeninlagda rödbetor samt pressgurka och tanken på att överhuvudtaget, någonsin, ens lukta på en Big Mac känns väldigt främmande.
Nog talat, men en mild form av eufori spreds i mitt sinne vid tidpunkten för intagadet av denna utsökta husmanskost.

Det kommer uppmuntrande ord från både förväntade och oväntade håll. Mycket trevligt.
Jag tycker om att skriva, det är till stor del därför jag fortsätter med denna bloggen.
Däremot tycker jag inte alltid om när andra skriver. Eller pratar.
Vissa kallar mig språkpolis, Besserwisser eller helt enkelt idiot. Andra håller med mig.
Ta som ett exempel detta nya (nu låter jag jättegammal) internetspråket med förkortningar och bokstavskombinationer såsom: "iofs", "lr", "tkr" eller helt obegripliga smileys.
I ett samtal med en nära vän på MSN anser jag det helt okej. Man eftersträvar tempo i konversationen och, förhoppningsvis, förstår mottagaren vad som menas.
I dagligt spåk, eller i en formell text är det inte okej!
På detta vis är jag extremt allergisk mot internetspråket. En regel måste ju vara att alla kan förstå vad jag skriver. Så är inte fallet med ovan nämnda förkortningar.
Läsande bör innefattas av minsta motståndets lag, lika för alla.
(Nu vet jag att jag själv ibland, i min Ranelidska iver, kanske använder ett alltför svårt skrivspråk, så det får klassas som mitt undantag som bekräftar regeln, men jag håller mig fortfarande till korrekt svenska.)

Såhär i början av året får vi ganska många ansökningar om sommar- och extrajobb skickat till oss. (Med ganska många menar jag 10-20 st i veckan)
Skrivspråket i många, eller rättare sagt i flertalet, av dessa ansökningar och meritförteckningar lämnar en hel del övrigt att önska.
Jag är människa jag med, eller åtminstone utger jag mig för att vara det, så jag kan utan problem acceptera en felstavning, i vissa fall till och med en särskrivning.
Då menar jag alltså EN felstavning, eller EN särskrivning.
Mestadelen av ansökningarna är troligtvis skriva i en ordbehandlare, vari man får stor hjälp med stavning. I min sjuka lilla värld borde det leda till någon form av bättring, men icke.
När jag till råga på allt läser en meritförteckning, en CV, innehållande smileys är inte tårarna långt borta.
Behöver jag tillägga att sistnämnda brev därvid förpassades till det runda arkivet?

Försöker som ett extraknäck lära min chef skillnaden på "de" och "dem". Dåligt betalt extraknäck.

Jacob Hård är för längdskidåkning vad Arne Weise är för julafton.

För övrigt döpte Gunde Svan sin son till Ferry. Han måste vetat om något.
Gunde tror också stenhårt på Emil Jönsson, så därför tror jag absolut att kan ta vårat nästa guld.

Fast det är klart, man vet fan aldrig vad Anja Pärson hittar på.