Respekt...eller?

Kalla mig blåögd. Naiv. Vad ni vill.
Kanske, mest troligt, är det en svaghet. Kanske inte.

På sextiotalet utspelades ”fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras (de senare medverkar i årets VM) efter att Honduras fått stryk i VM-kvalet.
Länderna började alltså kriga på riktigt efter en fotbollsmatch.

Jugoslavien var avstängda från alla idrottsevenemang under åren med inbördeskrig, Sydafrika (värdar för årets VM) var också uteslutna under många år på grund av sin apartheidpolitik.

Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel härförleden skapade ett stort rabalder.

Lik förbannat vill jag tro att idrott förbrödrar och egentligen inte har ett skit med politik att göra.

Många miljoner bojkottade OS i Kina 2008.
Givetvis kan jag förstå dem.
Men varför ska en idrottsutövare, som satsat tid, svett och pengar på att träna inför det som ska bli det största i hans eller hennes liv, ett mästerskap, låta bli att tävla bara för att inkompetenta politiker inte kan hålla sams?

Det finns säkert idrottare som utövar sin sport p.g.a. politiska eller religiösa ideologier, men de är få. Huvudparten gör det för att de tycker det är roligt.

Tänk om det kunde smitta av sig på världsledare.

Jag menar inte med det här att jag tror att Israel och Palestina kommer åka ner till Sydafrika, ställa sig på Ellis Park i Johannesburg och unisont stämma in i We Shall Overcome ackompanjerade av vuvuzelas.
Men det är inte fotbollens, eller någon annan idrotts fel, att världen ser ut som den gör.

USA's målvakter gick fram och tröstade den engelske målvakten Robert Green efter hans misstag i matchen mellan dessa länder.

Nigerias målvakt Vincent Enyeama tackade Gud efter förlusten! mot Argentina.
Det är ändå någonstans respekt.

Fotboll kan förbrödra – man talar samma språk.

Å andra sidan har tre nordkoreanska spelare försvunnit från VM-lägret...

Eller förlåt. Inte Nordkorea. Demokratiska folkrepubliken Korea.
Jag behöver någon som förklarar för mig hur ett land med en "evig president" kan kallas för demokratiskt.