11,3 millimeter

Man bör undvika främmande ord om man har en adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Denna frasen uttalades av dåvarande stadsrådet Gunnar Sträng i mitten av förra seklet.
Han hade rätt redan då.
Idag ska jag inte överösa er med min språksvada. Ni kan behöva en paus ifrån det.
Men lyssna, och smaka, på det en gång till:
En adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Jag blir nästan lite upphetsad.

Nåväl.
Om ni har något sånär koll på tid och datum så märker ni att detta alster publiceras på tisdagen. Inte, som planen ursprungligen utformades, på onsdagen.
Anledningen till detta är jag ska vecklas ut i Solna. En lightvariant av ”Bra Chefer” som Coop, påhittigt nog, döpt till ”Utvecklingsgruppen”. Jag återkommer inte till hemmets ljuva trevnad förrän på torsdag kväll.
Har ni fortfarande skaplig koll på tid och datum så förstår ni att onsdagen då passerat, varvid uppdatering på onsdag omöjliggörs.

Nej.
Jag kan inte hålla emot svadan. Det är för mycket nu.

Min fru läser till lärare, vilket jag anser är ett synnerligen viktigt yrke. Men jag är rädd.
Förskräckt och oroad, då jag vid upprepade tillfällen fått läsa igenom uppsatser som skrivits av hennes studiekamrater. Vi pratar alltså om vuxna högskolestudenter på lärarprogrammet. Vi pratar om människor som ska lära våra, mina och dina, barn att läsa och skriva. Vi pratar om personer med ansvar för vår framtida utveckling.
De kan inte skriva!
Inte alls.
Jag har läst hela sidor utan en enda kommatering.
Jag har läst internetspråk och ”smileys” i akademiska texter.
Jag har läst särskrivna ord jag inte ens trodde kunde särskrivas.
Jag har slitit mitt hår och gråtit floder.
Men det är inte det värsta.
Det värsta är att den examinerande läraren, alltså den befintliga läraren som lär lärarstudenter att bli lärda lärare, med berått mod ignorerar nämnda brist på kunskap.
Skämmes tamejfan!
Det borde vara kriminellt!
Enligt utsago försvarar läraren det med att ”det är inte hur man skriver som är det viktiga, det är vad man skriver och vilken kunskap man har.”
Kan man inte skriva vet man inte vad man skriver, samtidigt som det i de flesta fall visar fruktansvärd okunskap.
Ett fel är ett fel är ett fel!

Jag kräver inte alla ska kunna, vilja, eller ens bry sig om att skriva korrekt. (Trots det fortsätter jag kämpa för att alla ska kunna, även om de inte vill eller bryr sig).
Däremot kräver jag, i rimlighetens namn, att en lärare ska kunna skriva.

Irritationen börjar ta överhanden, så jag byter ämne här.

Jag fick storstryk häromdagen.
Jag blev utklassad. Förnedrad.
I memory.
Av min fyraåriga dotter.

Jag tänkte, i mitt stilla faderssinne, hjälpa henne lite. Låta henne vinna. Lite diskret peka på vilka bilder hon skulle vända på. Man ska vara snäll mot barn har jag lärt mig, även om aktionen i just detta fall kanske kan klassas som ”curlingföräldraskap”.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag gjorde dock precis som jag tänkt. Pekade och visade.
Det är här förnedringen kommer in.
Hon rättar mig, vänder på brickan bredvid den jag pekar på och fångar in sitt par. Detta upprepas och går så långt att, mot slutet av spelet när hennes hög med likadana bilder är dubbelt så stor som min, dottern istället visar mig vilka brickor jag ska vända på.

Hur många vuxenpoäng är senilitet?

När vi ändå pratar barn, så var vi på en första undersökning idag. Ett tidigt ultraljud för att se om allt stod rätt till.
Jag tror att vi såg ganska fåniga ut med våra leenden när vi såg den grumliga svartvita pricken pulsera där på den lika grumliga skärmen.
11,3 millimeter. Det är jättelitet.
Tänk hur litet hjärtat är då.

Bara så ni vet, så tänker jag fortsätta ha det leendet ett bra tag framöver.
Och jag skiter fullständigt i hur fånig jag kanske ser ut!