112

Tanken var att det skulle bli en timeout från livet.
Istället blev helgen en påminnelse om livet.
Dess skörhet och bräcklighet.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit så rädd som jag var natten till söndag.
Att se sin fru helt vit, verkligen helt vit, i ansiktet.
I det läget befarade jag det värsta.

Jag vill tacka så många.
Ambulanspersonalen som snabbt var på plats och personalen på avd16 som visade värme och professionalism under vår vistelse där
Jag vill också tacka vänner, familj och kollegor. Ert stöd och er förståelse betyder så otroligt mycket.
Framför allt vill jag tacka Natalie. Min underbara fru som, trots allt, varit så stark och som finns kvar hos mig.

Det kommer fortfarande att vara en jobbig tid framöver.
Tårar kommer rinna.
Vi saknar någon vi sett fram emot att träffa.
Det gör ont.

Jag vet att jag sällan visar starka känslor. Att jag ofta låter ironi och humor övervinna det obekväma.
Mycket troligt är att detta scenario fortsätter.
Men nu vet ni vad jag känner.

TACK till er alla.
TACK för att ni finns!