Gröna planer och kärnvapen

För några år sedan låg jag i en hängmatta och sträckläste "Sfinxen från Torsby".
Med det växte min respekt för Sven-Göran Eriksson, som via ett jobb som springpojke hos mjölnaren tog sig hela vägen ut i Europa som tränare.
Den respekten finns inte kvar.

Jag skrev i förra inlägget om kärleken till fotboll.
Starkt tveksam om den fortfarande finns kvar hos "Svennis".

Att han är en, som media så gentilt skriver, kvinnokarl (läs: bock), rör mig inte i ryggen.

Det är hans politiska, och etiska, ideologi jag inte mäktar med.
Eller ska vi säga brist på densamma.

Det började med att han blev anställd i Manchester City av Thaksin Shinavadfanhanheternuigen. Thailändsk höjdare på flykt från rättvisan i det egna landet.
Vidare till Mexico och rövarguldet.
Därvid ett återvändande till England där Notts Countys bolag inte riktigt verkar bestå av helt lagliga pengar.

Så långt har, åtminstone jag, ändå accepterat mannen. Kanske på gamla meriter, kanske inte.

Nu ska han ta över Nordkoreas landslag.
Kim Jong-Il och avsaknad av några som helst mänskliga rättigheter.

Min övertygelse att herr Jong-Il vill använda landets fotbollslandslag till att, om inte lägga en ridå för sin politik, så i alla fall få landet att verka bättre än vad det är.

Regissör till detta: En kvinnokarl ifrån Värmland.
Antagligen drivs han så hårt av pengar att han bara ser sedelbunden.
Eller så besitter han ett så svagt intellekt att han inte känner till, eller förstår, någonting om detta land.
I värsta fall så delar han och Kim Jong-Il ideologier.

Horribelt, sa Bull.