Upp och ner, ner och upp

Lite sliten.
Frun fick för sig att vi skulle möblera om.
(Vi = hon pekar och jag bär)
Sagt och gjort.
Sovrummet flyttat till övervåning, datarum till nedervåning.
Grannarna bör ha undrat vad vi höll på med när vi släpade möbler utomhus.
Vi kom nämligen på att det var smidigare att bära runt alltihop än att baxa ner allt för, den i många lägen allt för smala, trappan.

Kom på att jag inte skrivit något om gårdagens VM-kval. (Jag hann nästan hem till matchstart Sverige-Malta).
Efter matchen, framför allt då andra halvlek, kände jag mig mer eller mindre tillfreds. Fotboll spelades mångt och mycket som jag vill, och tycker om, att se den. Spelfördelande defensiv mittfältare (Svensson), bredda med krossbollar på ytterback (Safari), inlägg i boxen, offensiv mittfältare i andravåg (Källström).
Många stunder riktigt behagligt. Offensivt.
Defensiven hade inte många rätt. Det räcker så.
Fortsätter också att vara grymt imponerad av Rasmus Elm. Säker, men med briljans.
Dessutom verkar han ju helt opåverkad av den uppståndelse som råder omkring honom.

Tillfredsställelsen över Sveriges spel mattades dock en aning efter England-Andorra.
Givetvis en barnlek för England att köra över stackars Andorra (6-0).
De spelade mycket på samma sätt. David Beckham? som defensiv mittfältare, omväxlande krossbollar på Ashley Cole och Glen Johnson på ytterbackarna. Inlägg på en konstant huggande Wayne Rooney, dessutom två mittfältare i Gerrard och Lampard som, likt Kamikazepiloter, störtade in i straffområdet.
Klasskillnad. Tyvärr.
Helt annat tempo, helt annan kvalité.
Har visserligen svårt att se Beckham i den rollen mot något vassare motstånd.

Det mest bestående minnet från kvällen blir nog ändå ett klipp från Englands bänk.
Fabio Capello petar Stuart "Psycho" Pearce i sidan, säger någonting, följt av ett skratt.
Capello och Psycho.
Jag vet inte om jag ska förlora eller öka respekten för dessa, vanligtvis, galna stenansiktena.